Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åter till utmarken

Lador har ersatts av vita plastbollar och fäbodar har blivit rekreationsområden. En 6000-årig odlingstradition förändrades på några decennier. Vissa kallar det utveckling. Kelvin Ekeland går i motsatt riktning och säger att dagens avkastningskrav utarmar mångfalden. Han varnar för övertron på tillväxt och hävdar att enda vägen framåt är vägen tillbaka.

Annons

Han är en av våra främsta kännare av svensk utmark och har under närmare 40 år skrivit otaliga böcker om odlingslandskap, kulturarv, naturvård och fäbodar. Inom kort är Mångfaldens utmark klar att gå till tryck, en bok där fokus inte ligger på att bevara fäbodarna, utan snarare på att fäbodvallen nu bör återtas i jordbruket, för att skapa hållbarhet. Och Kelvin Ekelands slutsats är att det är bråttom. Mycket bråttom.

Boken, som är något av ett allkonstverk, omfattar tre hundra sidor av betraktelser och bilder, citat och samband och beräknas komma ut i april. Mellan pärmarna ryms ett långt livs insikter från de yttersta av utmarker och de innersta av institutioner, och sist men inte minst, essensen av hans mormors livsvisdom. Hennes kunnande var av det slag Kelvin Ekeland anser vi måste tillgodogöra oss, och förstå att tillämpa, om vi ska ha en chans att överleva. Mormor Annas hushållning, i en tid där intet fick förfaras, är nyckelordet för framtiden.

– Man kan kalla boken mina memoarer, den börjar när jag skövlade vitsippor i min barndom och slutar med mormors kunskap, eftersom jag tror vi måste hitta även glömd kunskap om vi ska överleva.

Sedan 2011 har han jobbat med manus. När han skickat första versionen till Carlsson Bokförlag, kom det i juni 2012 ett brev där förläggare Tryggve Carlsson bland annat konstaterar att den bredd och kunskap som Ekeland beskriver våra landskap/kulturlandskap utifrån "är imponerande, men också ögonöppnande hos den icke-specialkunnige läsaren ... Rent professionellt uppfattar jag som läsare att du här gör en sammanfattning som myndighetsanställd och intresserad privatperson av det som upptagit ditt liv ... i mina förläggarögon ett arbete som knappast har någon motsvarighet bland tillgängliga böcker idag". Detta, vid sidan av ett förord av Margareta Ihse, Professor emerita i ekologisk geografi vid Stockholms Universitet, är exempel på den respekt och uppskattning Ekeland tillmäts.

– Som du kan förstå är jag omåttligt stolt, säger Kelvin Ekeland, som – just som hans förläggare poängterar – utforskat vår landskapshistoria från flera perspektiv och anställningar, bland annat vid Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen Gävleborg, samt som avdelningsdirektör vid Naturvårdsverkets resursavdelning. 2011 fick han Kungliga Skogs- och Lantbruksakademiens silverplakett för "banbrytande utveckling av natur- och kulturmiljövården", och han har medverkat i flera bokverk med sina kunskaper, däribland praktverket Etnobiologi i Sverige, tre delar. De ligger på bordet framför honom, tillsammans med antologin Livets väv, där Kelvin Ekelands namn faktiskt står före akademiledamoten Kerstin Ekmans.

– Men det är för att de räknar upp oss i bokstavsordning, konstaterar han.

När nu Mångfaldens utmark närmar sig publiceringsdatum, är det en annan slags bok, där en maning ekar som ett mantra: tillväxtsamhället är en ändlig epok som hotar mångfalden – och i förlängningen hela samhället.

Men boken är ingen dystopisk katastrofskildring. I stället får vi del av kunskap, erfarenheter och tankar. Ömsom väcks och ömsom stillas nyfikenheten hos läsaren. Här finns råd för den som vill reparera en lada, recept på maskrosvin och på pepparkakor som innehåller peppar, redogörelser rörande två-, fyr-, sex- och åttbenta varelser, landskapsbeskrivningar, dikter och taoistiska tankegångar. Vi får veta att mejeriernas förpackningar kräver mer än 5000 träd om dagen, importerat lim och lagerplats. Och att slumpvis insamlade myror på väg upp- och nerför ett träd vägdes och slutsatsen blev: myror som kröp neråt hade ökat sin torrvikt med 50 procent sedan de mjölkat bladlöss. Om 100 myror i minuten besöker ett träd blir deras dagliga skörd 60 gram, vilket ger sex kilo socker per 100 dagar.

Och så handlar det om fäbodbruket, vilket enligt Kelvin Ekeland är den enda hållbara omställningsmetoden om vi vill ha en framtid. Hans analys lyder: Oförmågan till helhetssyn måste försvinna och politiker måste sätta sig in i vad det faktiskt handlar om, och böja sig för det. Han hävdar att politikerna gömmer sig bakom enögda specialister och experter, och han förkastar helt politikernas syn på samhällsekonomi och resurshushållning.

– Vi lever i en parentes av överflöd och överkonsumtion, där vi profiterat på ändliga resurser. Den ser vi slutet på nu. Vi har nått peak oil och peak fosfor och andra uttag av ämnen. Den enda räddningen som jag ser det – även om där finns problem – är att dämpa tillväxten. Alternativen finns inte, hur vi än bär oss åt. Det finns inget sådant som långsiktigt hållbar tillväxt.

Hans gråblå ögon viker inte för ett ögonblick när han uttalar orden. Han är klart medveten om att han, i likhet med Al Gore, presenterar en obehaglig sanning. I boken jämför han vår samtid med folklustspelets bank i Ebberöd, där kundernas inlåningsränta var högre än utlåningsräntan, tills banken slutligen gick omkull. Ekeland skriver: "Vi klarar inte att i oändlighet kraftigt öka skördarna och samtidigt minska miljöbelastningen i jordbruket ... Bubblan brister".

Är du en domedagsprofet?

– Jag är född i augusti, och varje år när vi kommer dit infaller den dag då vi förbrukat vad jorden gett det året. Resten av året lever vi på kapital.

– Vi måste börja använda utmarkerna. Inte för att bevara en historiskt intressant kulturmiljö utan för att det som var hållbart under 6000 år även är hållbart efter parentesen, men det är ganska bråttom, säger Kelvin Ekeland, vars definition av utmark är den egna tomtens motsats. Utmark disponerades samfällt av byn och brukades gemensamt. Tillsammans med hagarna var den byns viktigaste betesmark. Detta var ursprunget då jordbruket i Hälsingland, Dalarna, Jämtland med flera landskap växte fram och den förutsättning samhället vilade på.

– I dag har vi fått tre sorters fäbodar i vårt landskap: ruiner och fornminnen, fäbodar med kulturhistoriskt/dokumentärt värde samt fäbodar som har möjlighet att fortsätta utveckla bruket utifrån en praktisk användning. Används de för djurbete kan mark som används för djurfoder återtas till åkermark. Det kommer att bli nödvändigt, vi kan komma att få uppleva en dag då vi själva måste odla det vi ska äta.

Liksom en gång för inte allt för många decennier sedan vill han att marken ska vara en gemensam resurs, som brukas utifrån det mest ändamålsenliga och logistiskt mest fördelaktiga sättet. Han talar inte om getapojkar och fäbodpigor som somrarna igenom vallar kreatur, kärnar smör, ystar ost och spinner ull, blåser i sälgpipor och kular en låt. Nej, fäbodvallar ska ersätta, eller komplettera, annat bruk. Dessutom kan utmarksbeten binda kol, vilket gör fäbodbruk mindre energikrävande än dagens jordbruk. Och, bruket gynnar mångfalden.

– Biologisk mångfald är en sekundär effekt av utmarksbruk. Man har inte uppmärksammat den förrän nu, när den nästan är borta. Det är bristen på miljöer som gör den värdefull, och nu sätts ett samhällsvärde på den.

Han tar fram ett tillägg till boken. Här återges ett samtal med en jämnårig granne som tycker åren efter kriget var de bästa i hans liv. Människor hade det bra, de ägde kring halvdussinet kor som betade i hemskogen och levde på vad marken gav. Bönderna höstade vinterfoder, höll stränder rena, slog dikesrenar och tog vara på lövuppslag. Fjärilar vimsade över blommande marker, fåglar sjöng och djuren var friska. Grannen talar om den tiden: "Norrbo socken är vacker och vårdad ... som ett självhushåll där vi inte behöver köpa så mycket. Sedan ska vi få det bättre med fler djur och mer mark. Det är oro i bygden. Folk lånar och köper till och hinner bruka bara de bästa delarna ... Skulder växer och vassar breder ut sig, diken gror igen och buskar frodas. Hur kan det bli så?"

– Detta är vad min bok kretsar kring, säger Kelvin Ekeland, som beklagar den utveckling som sedan skedde, där allt som kunnat konkurrensutsättas har kommersialiserats och där ständigt ökad avkastning varit målet, oavsett socialt eller miljömässigt pris. Nu är vägen tillbaka lång. Men någonstans tror han ändå att vetskap och vetenskap kan förenas.

– Jag vill inte väja för något – man måste inse konsekvenserna. Men jag vill också ge utrymme för egna resonemang samtidigt som jag försöker dela med mig av mina visioner. I stort sett har jag skrivit om allt det här tidigare, men nu är det samlat på ett ställe. Det ska vara trovärdigt, lätt att förstå och att ta till sig. Dessutom vill jag i den här boken visa landskapets och skogens historia så som den egentligen har varit.