Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åt var sitt håll - och mot samma

/

Under 2000-talet åren har Socialdemokraterna och Moderaterna gjort en häftig resa.

Annons

Åt var sitt håll vad gäller sympatierna. Men åt samma håll – mot mitten - när det gäller det politiska innehållet.

Vid valet 2002 var S ännu ett stort parti och fick 39,8 procent av rösterna, medan M bara fick 15,2 procent. 40 mot 15 för bara nio år sedan!

Vid valet 2006 var S ännu störst med 34,9 procent, men M flåsade sossarna i nacken med 26,2 procent. Vid det senaste valet 2010 var de båda partierna i stort sett jämnstora.

I SCB:s stora partiundersökning som presenterades för drygt en vecka sedan hade M gått förbi S och leder nu med 33,4 mot 27,7 procent.

Och igår ökade Svd/Sifos decembermätning gapet ytterligare till 34,4 procent för M och 25,4 för S.

I sanning en häftig svängning i väljarkåren. Till och med i det röda Gävleborg.

Där har S tappat 12,7 procent sedan den förra SCB-undersökningen i maj. På bara ett halvår!

Visserligen är S fortfarande störst i Gävleborg med 41,4 procent, men M närmar sig och når nästan 30 procent.

När undersökningen presenterades kommenterade Åsa Lindestam (S), riksdagsledamot från Söderhamn, den så här: "Jag har bara en lösning. Vi måste få ut vår politik. Den tycker folk om, men de känner inte till den. Nästan allt intresse har riktats mot vår partiledare."

Hur kan man veta att folk tycker om en politik som man inte känner till? Och borde det inte vara bra om partiledaren skapar intresse?

Dåliga opinionssiffror och valresultat brukar politiker från alla partier kommentera med att "vi har inte fått ut vårt budskap". Det handlar alltså om ett informationsproblem, snarare än om politikens innehåll.

Men det kan i själva verket vara precis tvärt om.

Det kan ju vara så att väljarna mycket väl känner till partiets politik men inte vill ha den.

Normalt brukar intresset för en ny partiledare ge ett lyft. Men i fallet Håkan Juholt har det bara skapat en fortsatt nedgång i opinionen. Till stor del självförvållat genom att ständigt göra snabba uttalanden som han senare måste ändra eller ta tillbaka. Så till den milda grad att han måste göra en förlåt-mig-turné över hela landet.

Men sossarnas ras beror knappast enbart på Juholt eller på att partiet inte fått ut sin politik. Raset har pågått under hela 2000-talet, långt innan Juholt började skjuta från höften. Och hur troligt är det att ett parti som har en av politikens mest effektiva informationsorganisationer inte får ut sitt budskap?

Samtidigt som Moderaterna har passerat Socialdemokraterna när det gäller väljarsympatierna, har de båda partierna närmat sig varandra i politiken.

Det duger inte längre att hota med vare sig det röda socialistspöket eller det mörkblå högerspöket. Spökenas tid verkar vara förbi i den allmänna strävan efter att nå den breda medelklassen.

Moderaterna talar inte längre om privata sjukförsäkringar, utan betonar den skattefinansierade vården och den generella välfärden, och partiet säger envist nej till borttagande av värnskatten.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) diskuterade till och med konsumtionssamhället vid den senaste M-stämman i höstas.

"Vi måste lyssna till att allt fler ifrågasätter konsumtionssamhället och hetsen att hela tiden köpa nya saker", sade han.

Socialdemokraterna, som en gång i tiden diskuterade förstatligande av banker och löntagarfonder, har numera accepterat privata aktörer både inom vården och andra delar av välfärden, och drar sig mycket noga för att föreslå några skattehöjningar.

S är det parti som uppenbarligen förlorat på resan mot mitten. Men det beror knappast på färdriktningen, utan snarare på splittringen inom partiet, som skapar osäkerhet bland väljarna som i stället går till Miljöpartiet och Moderaterna.

Att dessa båda partier dessutom har ledarskap som skapar förtroende bland väljarna gör resan tillbaka ännu svårare för Socialdemokraterna.

Mer läsning

Annons