Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Arbetslöshetens onda cirkel: "Känslan av att man inte duger och står utanför samhället"

Vi söker inte folk just nu men kanske till hösten, kanske till sommaren, kanske till vintern. Eller, tack för din ansökan, vi hör av oss. Vanliga svar som hamnar i vanliga människors inkorg varje dag.

Första gången vi talas vid i telefonen är hon där, mitt i arbetslöshetens onda cirkel. Sms med förfrågningar om inhopp och vikariat med varierande tidsintervaller.

– När det krisar så är man värdefull, annars så betyder man inte speciellt mycket.

Läs mer: "Jag tänker på folk som har det svårt och är ganska fattiga"

Det är så hon beskriver tillvaron som vikarien, den ständiga inhopparen. Höjd till skyarna när kaoset briserar och knappt inbjuden till julfesten när allt tickar på.

När vicket lider mot sitt slut, hamnar hon där igen. I bubblan på ruta ett, den som rymmer så många känslor.

– Att hela tiden hoppas, att alltid bli besviken. Att aldrig veta hur veckan ska bli, hur livet ska bli framöver, vad man ska göra. All ovisshet gör en olycklig. Men ändå ställer jag mig upp, klappar mig själv på axeln och berättar hur himla duktig jag är och att allt kommer att lösa sig.

Läs också: Gävleborg har Sveriges högsta arbetslöshet

För hon är en sådan, en fighter med glimten i ögat. Pojkflickan med skinn på näsan som vet vad hon vill.

Hon skrattar till och berättar att hon har utvecklat ett platsannonsberoende. Ett frenetiskt knappande på datorn efter nya jobb. När det var som värst sökte hon runt femton jobb i veckan.

Kanske gjorde hon precis allt i Arbetsförmedlingens handbok. Hon ringde kontakter, gamla chefer, använde sociala medier och försökte sprida budskapet: ”Jag söker arbete”.

Och en dag ringer telefonen. Hon blir äntligen erbjuden ett jobb.

Det är två månader efter vårt första telefonsamtal som jag knackar på dörren hemma hos Katarina Hedström Berg. Jag välkomnas av två frågvisa pojkar som snabbt rekryterar mig i deras senaste kapplastavsprojekt.

Pojkarna förvinner in i lekens värld och jag slår mig ned vid köksbordet. Där sitter Katarina och påminner inte alls om den personen som jag pratade med i telefonen i början av februari.

Katarina är 32 år gammal och utbildad lackerare. En person som tidigare kunde gå till närmaste firma och fråga om de behövde hjälp, så fick hon jobb. Därför var hon rätt oförberedd när arbetslösheten plötsligt stod där.

Läs även: Första delen i Rose-Maries videodagbok om arbetslösheten

Just nu går hon på provanställning med löfte om fortsättning. Och det märks på hela Katarina att hon har lämnat de två och halvt åren av arbetslösheten bakom sig.

Hon har svårt att sätta ord på känslorna som figurerade när vi talades vid i februarimörkret och vill helst befinna sig i nuet.

– På måndagar bjuder företaget på frukost, något som jag uppskattar jättemycket. En sådan liten grej gör att jag känner mig delaktig på jobbet och att jag är med i samhället igen. Att jag inte bara är den tillfälliga.

Arbetslösheten finns där överallt, den påverkar oss på olika sätt. Men det är något i Katarinas lugna mantra ”det löser sig alltid”, som jag hoppas smittar oss alla.

Vill du berätta om arbetslösheten och hur den har påverkat dig, hör av dig till tove.sahlin@mittmedia.se.