Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Arbetsdikter i klartext

Det är omöjligt att inte bli omedelbart omfamnad av Jenny Wrangborgs nya diktbok, Vad ska vi göra med varandra, skriver Jan-Olov Nyström i sin recension

Annons

Det är dikt för vår håglösa och stressade tid, där solidariteten och hoppet har förklarats otidsenliga, ett slags opassande och immateriellt kulturarv. Men där den allt mer asociala kapitalismen upphöjts till okränkbar norm, till religiös inramning för ett samhälle som bara har att passa sig.

Men någonting gnisslar, de nyliberala politikerna är öppet ringaktade i media, inte ens medelklassen tjusas av plånboksmarginalerna, de tycks också föredra samhälle, funktionalitet, kanske till och med solidaritet.

Wrangborg skriver alltså om arbetet och de klasser som sällan eller aldrig intervjuas i magasinsprogrammen, om det slitsamma, enahanda, orättvisa och märkligt marginaliserade liv som håller samhällen gående. Det där livet som stampar igång i gryningstimmarna, med sin uthållighet, sin plikt, sin nödvändighet och försörjning. Ut från förorternas hyreslägenheter, i bästa fall, men lika ofta från storstadens andra- och tredjehandsmarknad för tillfälligt boende.

Hon påminner om denna andra verklighet som strängt taget aldrig har varit medial, men dock haft sina poeter; en Stig Sjödin, en Sonja Åkesson eller en Helene Rådberg, för att tala nutid.

Hon skriver en episk och sånglig dikt, med ett helt frånvarande tvivel på ordens bärighet och nödvändigheten av att uppfinna språket på nytt. Jag tvivlar att hon någonsin fått beröm från OEI, den revolution hennes text kräver är inte språklig och den materialism hon är bekant med sitter i rygg och axlar, och i ett sinne som retas av orättvisor och klassamhällets uppenbara dumhet.

Klartext, och ofta mycket vackert: "vi minns inga storhetstider/ bär inte segerns minne i våra kroppar/ våra drömmar såldes ut bit för bit/ ljuspunkt för ljuspunkt/ i kommunalgula korridorer går lärarna/ som ville lära oss om jämlikhet…"

Kanske allra vackrast i några kärleksdikter om saknad och övergivenhet, och kanske som svagast när den politiska viljan försöker samla sig till en spjutspets. I det allmänpolitiska språkets förtunning trivs inte den poetiska förtätningen. Och jo, Wrangborg skulle nå mycket längre, slå hårdare med en ökad koncentration. Relativt enkelt, oblodigt, här finns poetiskt restmaterial, sida vid sida med lysande dikt. Samlad runt den brännande frågan: vad ska vi göra med varandra?

Jan-Olov Nyström