Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är han fräl(s)aren?

/

Efter flera dagars intensivt sammanträdande kom det i går till slut vit rök från Sveavägen 68. Konklaven hade enats om en ny ledare.

Annons

På torsdagens eftermiddag kunde så till slut Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin kalla till presskonferens för att verkligen berätta något av värde – det verkställande utskottet har enats om att förorda att partistyrelsen i dag utser IF Metall-basen Stefan Löfven till ny partiledare.

Fast det som meddelades på presskonferensen var inte längre och mer givande än att det faktiskt hade räckt med att skicka ut ett pressmeddelande, särskilt som man redan på förhand förklarade att varken Jämtin eller Löfven skulle komma att svara på några av journalisternas frågor.

Att Löfven är en kompromisslösning råder det ingen tvekan om. Löfven har, trots att han har suttit i det verkställande utskottet i fem år, inga tydliga bindningar åt varken höger eller åt vänster inom partiet. Han har åtminstone inte öppet deltagit i några av de intrigspel som föranledde Mona Sahlins avgång, tillsättandet av Håkan Juholt eller den senares mer eller mindre påtvingade avgång.

Förtroendet för Stefan Löfven är också gott. I synnerhet inom socialdemokratin. För att ena den så kallade rörelsen är han därför säkert ett alldeles utmärkt val.

Löfven fick också beröm av representanter av näringslivet och borgerliga politiker då han i samband med globala finanskrisen 2008 tecknade ett så kallat krisavtal, som innebar att IF Metall godkände att medlemmar gick ned i arbetstid och därmed sänkte arbetskostnaden för arbetsgivaren för att på så sätt hjälpa till att rädda såväl företag som arbetstillfällen.

Just hans kompromissvilja och resultatorientering är sådana positiva sidor hos Löfven som hans politiska motståndare lyfter fram.

Fast det är ändå ett ganska så överraskande val av partiledare som Socialdemokraternas partistyrelse i dag av allt att döma kommer att göra.

Som fackbas har Stefan Löfven en gedigen erfarenhet. Som politiker är den betydligt beskedligare. Visst har han arbetat politiskt internt inom Socialdemokraterna. Men de politiska förtroendeuppdragen är väldigt få, och bara på kommunal nämndsnivå.

Att leda Socialdemokraterna och försöka framstå som sitt partis statsministerkandidat är inte helt lätt utan statsrådserfarenhet. Att han inte ens har erfarenhet av riksdagsarbete gör det inte precis lättare. Och inte blir det bättre av att Löfven inte sitter i riksdagen och inte kommer att kunna representera sitt parti i sådana sammanhang förrän tidigast efter valet 2014.

Det här är allt annat än optimalt.

På det hela taget är Stefan Löfven väldigt oprövad som politiker. Att Löfven skött rollen som fackbas på ett bra sätt och visat sig vara en god ledare för sitt fackförbund betyder inte per automatik att han kommer att vara framgångsrik i sin nya roll som partiledare.

Bortsett från en del debatter i olika sakfrågor är han också förhållandevis oprövad som debattör. Hur han kommer att klara sig när det inte längre bara handlar om det avgränsade politiska område där han tidigare har rört sig är än så länge väldigt osäkert.

Löfvens många uttalanden och ageranden när det gäller cirkusen runt Saab gör också att man kan fråga sig hur det egentligen förhåller sig med omdömet hos honom. Löfven har både uttalat att staten borde gå in som ”tillfällig” ägare och Saab och även krävt att regeringen skulle agera för att släppa in Vladimir Antonov som ägare i biltillverkaren. Antonov som senare anklagades av den lettiska finansinspektionen för penningtvätt, förskingring och bedrägeri i miljardklassen.

Sammantaget är det alltså långt ifrån säkert att Stefan Löfven blir den frälsare som många socialdemokrater hoppas på. Han kommer säkert att kunna lyfta partiet från dagens bottennivå. Men till vilken nivå återstår att se.

Mer läsning

Annons