Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är det någon idé att anmäla?

/

Håller polisen måttet? Frågan ställdes i en stor artikel i lördagens tidning.

Annons

Det enkla svaret är nej. För om polisen bara klarar av att lösa fem procent av inbrott och skadegörelse, och nio procent av ofredande, kan man väl utan vidare säga att polisen inte håller måttet.

Hur skulle det se ut om bara fem procent av alla elever i skolan klarade godkänt i alla ämnen eller om sjukvården och äldrevård bara skulle kunna ta hand om fem procent av alla som behöver vård och omsorg?

Samtidigt är det troligen så att de allra flesta poliser vill göra - och gör - ett bra jobb. Att som kriminologen Leif GW Persson säga att polisen är lat och ointresserad riskerar bara att sätta fokus på den enskilde polisen snarare än på en organisation som inte fungerar.

Visst finns det lata poliser som inte gör ett bra jobb. Som är ointresserade och möter brottsoffer på ett klantigt sätt. Konstigt annars. Det finns väl i snart sagt varje yrkeskategori. Människor som av olika skäl upplever leda och tristess i jobbet, utan att för den skull ha ork att ta sig därifrån och göra något annat.

Men troligen vill de flesta poliser känna tillfredsställelse av att göra ett bra jobb och lösa de problem som man ställs inför. Precis som de allra flesta yrkesarbetande.

De enskilda poliserna kan bli bättre. Men polisen verkar sitta fast i en otymplig, svårstyrd och byråkratisk organisation , byggd på gamla länsgränser, med oklart ledarskap och otydliga mandat för chefer.

Glädjande nog jobbar en utredning (för vilken gång i ordningen?) på att samordna polisen och minska antalet polismyndigheter. Idag finns det 21 stycken som har stora problem med samverkan. Dessutom vill man förbättra polisutbildningen och öka polisernas motivation.

Det finns goda exempel.

Det är förvisso skillnad på New York i USA och små kommuner i Hälsingland. Ändå borde polismyndigheterna kunna lära något om New Yorkpolisens målmedvetenhet och arbetsmetoder.

Under sin tid som borgmästare i New York under 90-talet myntade Rudy Giuliani begreppet nolltolerans för kriminaliteten i världsstaden. Metoden går ut på att gripa in tidigt och kraftfullt också mot småbrott som skadegörelse, klotter, tjuvåkning i tunnelbanan och ordningsstörningar. Allt enligt teorin som säger att vardagsbrott och mindre allvarliga brott leder till ökad kriminalitet och otrygghet. Och arbetet med nolltoleransen har fått effekt och uppmärksamhet.

I New York får polischeferna konkreta mål och resurser, men de får också ett eget ansvar för resultaten. Och de får söka sig till nya jobb om de misslyckas! Det finns med andra ord ett tydligt mandat knutet till ett personligt ansvar.

Men vem är ansvarig hos polisen i våra kommuner för att bara mellan fem och tio procent av inbrott, skadegörelse, ofredande och andra så kallade vardagsbrott eller mängdbrott, klaras upp? För någon eller några måste väl ändå vara ansvariga?

Eller är polisen ett otympligt och trögt kollektiv utan ett tydligt ledarskap som är knutet till personligt engagemang och resultatansvar? I så fall är det inte så konstigt att bara fem av ett hundra vardagsbrott klaras upp.

Men det är inte acceptabelt.

Det finns en allmän uppfattning av att "det är ingen idé att anmäla, polisen gör i alla fall inget".

Det är allvarligt. Det undergräver förtroendet för polisen. Och för hela vårt rättssamhälle.

Mer läsning

Annons