Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är det möjligt att komma överens?

/

Vad är det som gör att varghatet sitter så djupt, medan exempelvis björnen inte alls skapar lika stor upphetsning? Trots att björnstammen är uppskattningsvis tio gånger större och utgör en dokumenterat större hot mot människor?

Annons

Den frågan kommer man inte ifrån när man tar del av reaktionerna på rovdjursutredningen som presenterade sitt slutbetänkande i tisdags eftermiddag.

Trots att utredningen handlar om björn, varg, järv och lo ligger allt fokus på vargen i reaktionerna från naturvårdare, jägare och andra som är engagerade i rovdjursdebatten.

Utredaren föreslår att vargstammen ska öka till 450 individer.

På tok för lite säger Naturskyddsföreningen, 700 är en rimlig nivå! Det är alldeles för många säger Svenska Jägareförbundet, en vargstam på 150 är tillräcklig. Och tidigare i år har Jägarnas Riksförbund krävt ett helt vargfritt Sverige.

Med andra ord, mellan 700 vargar och inga vargar alls. Med tanke på den opinionen lägger sig utredaren ändå någonstans på drygt mitten.

Diskussionen om varg handlar med nödvändighet om antalet vargar eftersom fler vargar ökar angreppen på tamdjur och hundar i de bygder som har vargrevir i sin närhet.

Det är utan tvekan människor på landsbygden, i synnerhet de som bedriver näringsverksamhet med djur, som får ta de största smällarna om vargstammen tillåts växa.

Hur många vargar som Sverige behöver för att överleva under kontrollerade former är svårt att avgöra. Men helt klart behövs en folklig förankring för rovdjurspolitiken.

Den saknas. Och den nya rovdjursutredningen har knappast skapat någon klarhet.

Utredningen slår fast att vargstammen ska vara livskraftig och då krävs minst 450 djur för att undvika inavel. Politikerna ska inte besluta om antalet vargar, utan det ska Naturvårdsverket göra.

Målet ska enligt utredningen inte nås förrän 2024 vilket innebär att stammen växer sakta. Och samtidigt öppnar utredningen för en ny typ av jakt, en så kallad förvaltningsjakt som länsstyrelsen står för till att börja med. Det ska få tyst på jaktkritikerna nere i Bryssel.

Utredningen framhåller också att staten måste ta ansvar för de ekonomiska och sociala konsekvenser som rovdjuren kan han på landsbygden. Men vad det innebär i praktiken är det ingen som vet.

Det finns väl ingen som har levt med föreställningen att rovdjursutredningen skulle lösa den infekterade frågan om vargens plats i den svenska naturen. I bästa fall kan den bidra till att ge underlag för en fortsatt dialog som kan leda fram till ett politiskt beslut.

Men kommer varghatare och vargkramare att kunna mötas? Varghatarna säger att vargen utgör ett hot mot bärplockare, skolbarn, boskap, hundar och en levande landsbygd. Trots att getingar och hundar har fler liv på sitt samvete än vargen.

Och vargkramarna tycker att vargen är en omistlig och självklar del av den svenska naturen och det behövs en förhållandevis rätt stor stam.

Förhoppningarna att ytterligheterna ska kunna mötas är inte särskilt stora.

Däremot måste moderata krafter i jägar- och naturvårdskretser kunna föra sansade samtal som bidrar till en rovdjurspolitik som gör det möjligt att leva och bo på landsbygden i någon form av samexistens med rovdjuren.

För även om utredningen nu överlämnats till miljöminister Lena Ek (C), måste det sansade folkliga samtalet om rovdjuren fortsätta.

Ett politiskt beslut, utan en politisk blocköverskridande och bred folklig förankring, kommer bara att bli halvmesyr.

Frågan är bara om det är möjligt.

Mer läsning

Annons