Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Annorlunda och utsorterad

Om vi tillåts vara olika och de annorlunda inte sorteras bort, då blir det normen.

Ungefär så resonerar mamman till Hedvig 9 år med Downs syndrom.

Anledningen till reportaget i Rapports nyhetssändning den första dagen på året är att Socialstyrelsen konstaterar att antalet aborter ökat med närmare 30 procent sedan 16 av 21 landsting, däribland Gävleborgs, infört så kallade KUB-tester. Testet ger en beräkning av sannolikheten att fostret har en kromosomförändring och utifrån resultatet får föräldrarna sedan ta ställning till om de vill ta ett fostervatten- eller moderkaksprov vilket ger ett klart besked, men är riskfyllt. Det senare kan i värsta fall leda till missfall.

Allt fler blivande mammor erbjuds testet. I vissa landsting alla, i Gävleborgs landsting är det enbart kvinnor över 35 år, eftersom risken för kromosomförändring hos fostret ökar i takt med mammans ålder. Medelåldern för kvinnor som föder barn har som bekant ökat under senare år: Under 1979 var åtta procent av de födande kvinnorna över 35 år medan motsvarande siffra förra året var 22 procent.

En första reaktion är naturligtvis att det är alldeles utmärkt om eventuella "fel" på fostret kan upptäckas så tidigt som möjligt. Diagnostiken, tekniken och den medicinska forskningen har gjorts sådana framsteg att barnadödligheten aldrig varit så låg i hela världen som den är just nu.

För det enskilda föräldraparet kan också resultatet av testen användas som rent kunskapshöjande och ett sätt att hinna förbereda sig inför födseln. Ett eventuellt beslut om abort är till syvende och sist kvinnans.

Men i ett längre perspektiv och inte enbart ur det enskilda föräldraparets synvinkel, borde en etisk diskussion löpa jämsides.

Hedvigs mamma förklarar att det är annorlunda att ha en dotter med Downs syndrom, men inte sämre. På frågan om det i alla fall inte är väldigt kämpigt svarar hon: Jag får kämpa mot samhället och fördomar. Det är inte Hedvig som är kämpig.

Det etiska dilemmat draget till sin spets blir att vi ägnar oss åt ett slags utsortering. Att, eftersom vi kan, så väljs de annorlunda, de med vad vårt samhälle ser som defekter, bort redan innan de ens är födda.

Det borde vi faktiskt tala om.

Det handlar inte om att skuldbelägga de som väljer abort. Det handlar snarare om att ge föräldrar som har kunskap om de lite "annorlunda" barnen större utrymme i debatten. Och att undanröja de värsta rädslorna hos en förstföderska.

Eller som en kollega en gång skrev i en krönika när han efter en komplicerad förlossning blev pappa för tredje gången: Jag ska aldrig mer slentrianmässigt säga att huvudsaken är att barnet är friskt.