Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Angelines erkännande

/

I två decennier har rock n’ roll björnen haft sin långa vila. Men med tonårspassionen kvar och fler livserfarenheter rikare är de fyra hårdrockarna i Angeline redo att dela med sig av hjärta och smärta. En dag i februari var de tillbaka där allting började, i Ljusdal. En man kort, femton låtar rikare och med en historia av medgång, motgång, död och vänskap i bagaget.

Annons

Utanför de stora fönstren på Järnvägshotellets övervåning yr snön över de stillastående tågvagnarna. Det lugn som letat sig in genom springor och glipor, påminner om lugnet före stormen och man kan förnimma en väntan, en längtan. I en cirkelrund soffa med en liten öppning mitt på sitter fyra stycken som väntat på denna dag. De fyra medlemmarna i Angeline är efter drygt tjugo års tystnad tillbaka där allting började.
– Vi är inte färdiga än. Det är blanka sidor kvar i boken.

Vi backar två decennier i tiden, hamnar i mitten på 80-talet och de fyra karlarna i soffan är tonåringar. Fritidsgårdarna är tidens musikcentrum och det är där allting tar sin början när Uffe, Jocke och Tobbe deltar i ett fritidsgårdsprojekt. Med i bilden finns också några år äldre Jörgen ”Sigge” Sigvardsson, en redan då central musikfigur, rockhjälte och musikpappa. Grabbarna träffas, allting klaffar och när de varken vill spela fotboll eller sitta och dricka folköl tar musiken över helt. Sedan rullar det på, ett år går, Janne kommer in i bilden och våren 1987 bildas Angeline.
– Det var vi mot världen. Vi vaknade under samma bord och hängde ihop jämt. Det var musik hela tiden, spelade vi inte musik så pratade vi musik. Sedan var det fester och stora visioner. Vi trodde nog att vi skulle bo i ett varmare land nu, säger Janne och ler.


Att de blev just hårdrock ser de som en form av uppenbarelse. Det var coolt och det fanns aldrig något annat alternativ. De balla snubbarna med coola frisyrer och leopardkläder fångade deras hjärtan .
– Vi gick på det där och skickade efter sjalar i neonfärger. Våra förebilder, som Scorpions och Ozzy, de såg ju ut sådär och så skulle det vara, annars var det inte rätt. Sigge sminkade sig och körde sitt race. Vi ville sticka ut, men det var egentligen inget vi tänkte på. Det var lite, här kommer vi, fuck off, säger Uffe med ett leende.
Men att leva upp till någon hårdrocksmyt, det fanns inte riktigt hos de unga tonårsgrabbarna. Det var musiken som var i fokus. De unga musiksjälarna levde för den och för varandra, i 180, och de började klättra på framgångsstegen ganska fort. Spelningarna rullade på och de var med i musiktävlingar som Musik Direkt och Rock-SM med sin hårdrocksmusik, där de kom trea respektive tvåa.
– Vi åkte ut på några små turnéer. Sigge hade körkort så vi åkte runt i en gammal Peugeot. När man tänker tillbaka på hur ung man var, 15 – 16 år, så tycket jag att vi löste det hela på ett väldigt bra sätt. Vi var ganska snälla av oss, väluppfostrade och ställde upp för alla. Det här med konkurrens, det fanns inte riktigt då. Vi var one big happy family i musikvärlden, det var ingen som ville köra över någon annan, säger Uffe.


När de äntrade 90-talet blev deras första skiva, Don't Settle For Second Best, en mini-LP på vinyl, recenserad i den engelska tidningen Metal Hammer och deras första riktiga demo The Legend hamnade på en tredjeplats på en engelsk rocklista. Framgången rusade fram under några få år och bandet vann en trogen publik.
– Där kände vi att vi var på väg, säger Jocke.
Men de följande åren blev tyngre. Sigge insjuknade och på grund av sin dåliga hjärtkondition blev det allt svårare att komma tillbaka. De trappade ner på spelningar och i samma veva började Jocke och Tobbe spela i coverband. Hårdrocken började tappa sina anhängare och Sigge fortsatte bli allt sämre. Men de spelade in tre nya låtar och försökte hålla allting vid liv, men den närmaste fortsättningen bjöd inte på mycket för hårdrocksbandet. Så kom uppsvinget, Angeline fick spelningar i Italien, och liftade med en buss skolungdomar ner för att spela två veckor på raken år 1993. Men efter det blev Sigge sämre och bandet kände sig aldrig riktigt nöjda.
– Var det oss det var fel på eller var det någonting annat? Vi tänkte att vi skulle spela in med en stor producent och se om det funkade eller inte. Så vi körde, fick lite kritik, sången höll inte. Vi hade hängt ihop i sex år och vi tänkte inte överge en bandmedlem. Det handlade om en respekt och en kärlek. Att byta ut en sångare, det fanns inte för oss då. Sigge var vår frontman och den som lyfte upp oss. Där gick luften ur litegrann, samtidigt som musikklimatet ändrade riktning. Det fanns ingen plats för oss, så vi provade coverband och testade en ny sångare 94, Leif Grabbe. Vi tog en sista vända till Italien med honom. Han hade potential men personkemin stämde inte, sedan började vi hoppa av en efter en. Men hoppet brann in i det sista, berättar Uffe.


I samband med det här och år 1994 flyttade bandmedlemmarna till olika ställen geografiskt. De kände sig färdiga med Ljusdal, men Sigge ville stanna kvar.
– Alla växte upp, säger Uffe.
Så kom år 1995, året som skulle rubba grunden än en gång. Sigge blev aldrig bättre och till slut somnade han in. Det blev en chock för bandet, även om beskedet inte kom oväntat. I yngre dagar hade de alltid skämtat om att Sigge aldrig skulle bli trettio och att han skulle slänga sig upp på en motionscykel för att få lite kondis.
– Vi var unga och naiva, och förstod inte riktigt hur allvarligt det var. Samtidigt hade vi ju hela tiden den här förhoppningen om att han skulle bli bättre, säger Uffe.
De blir genast lite tystare, de fyra kvarlämnade beståndsdelarna av Angeline. De tittar oftare ner i bordet och väljer orden mer noggrant när de ska till att prata. Ibland sneglar de på varandra, för att vända blicken mot den gråvita himlen utanför eller de fallande snöflingorna.
– Det har gjorts en film om honom, Sigge Stardust. En dokumentär om hans liv. Han valde nog att leva ut sitt liv som han gjorde för att han visste att hans liv var kortare än de flesta andras. Han försökte hinna med allt och gjorde bara det han brann för till max. Han var väldigt duktig och en besserwisser som hade svaren. Sigge kunde svara för sig och fungerade med de flesta människor. Han gjorde inte skillnad på folk och ingen dömde honom för det. Det spelade ingen roll om de var pundare eller politiker. Sigge var lite untouchable.

Därifrån gick de alla skilda vägar. Uffe tog en lärartjänst, Jocke och Janne fortsatte inom musiken och Tobbe hamnade i datorbranschen. Samtidigt fortsatte livet som coverband för vissa av dem och de sista åren under nittiotalet gjorde de extremt många spelningar. Men plötsligt var inte heller det roligt längre.
– Det stod femhundra människor i publiken, och plötsligt kände man att kicken inte kom, berättar Tobbe.
Efter Sigges död bildades en stipendiefond och vartannat år återförenades Angeline för spelning i Ljusdal. Så stod de plötsligt där igen, år 2007, tillsammans och upptäckte att kemin fanns kvar och att drivkraften fanns där, hårdare än någonsin.
– Någonstans väckte det liv i rock n’ roll björnen, säger Uffe.
Så de bestämde sig för att återförenas på riktigt och gick i september 2009 in i studion, utan några tankar om att låta ”2010”. Av femton låtar blev fjorton färdiga och tolv av dem hamnade på skivan.
– Den nya skivan låter väldigt mycket Angeline. Någonstans ville vi låta som våra förebilder men det blev aldrig så i slutändan. Det lät Angeline på något sätt. Det går inte att sätta fingret på det. Men man blir stolt över att man 20 år senare låter precis samma som man lät då. Det är fortfarande Angeline och någonstans är det här den skiva vi skulle ha gjort även under nittiotalet. Den har följt vår utveckling, säger Uffe.


Den nya skivan, Confessions, är det poppigaste och hårdaste de gjort. De kallar den modern och fräsch.
– Hjärta och smärta är väl vad det handlar om egentligen. Mycket vardagligt, som förhållanden. Inge samhällspolitiskt, utan mer hjärta och smärta, samtidigt som det handlar lite om att komma tillbaka. Lite personligare än tidigare, säger Jocke.
Uffe säger att de gör det här för sig själva, att de är utan de där visionerna om en världsturné, men att de ändå sitter här med samma känsla som 1987.
– Vi är samma gubbar med lite mer livserfarenhet och med en gnista kvar som legat latent. Det känns någonstans som vi jobbat oss till en andra chans. Samtidigt är det här en satsning, på ett sätt.
De anser att musiken har gett deras liv en positiv krydda och att det är bra för deras själar. Jocke säger att musik är ett universellt språk som kan ge energi och tröst i de sorgligaste stunder.
– Det är livets källa, säger han och ler.
– Musiken är allt och ingenting, fyller Uffe i.


Vid baren fyller bartendern kylen fulla med gröna Carlsbergsflaskor. Det rustas för kvällen, då Angeline åter ska stå på scenen på Järnvägshotellet.
– Där scenen står nu, där var ”rum 5” när vi var unga. Ett syndens näste för alla musiker. I rum fem gjordes allt mellan fem och sju.
Uffe skrattar och de andra stämmer in. Under fotograferingen är det som att de går tillbaka två decennier i tiden. På fyra stolar sitter fyra karlar, med tonårsglimten i ögat och med en aura av visioner kring sig. De flamsar och skrattar, puttar på varandra och retas. Men tiden är en annan. De börjar närma sig fyrtio allihopa, men där inne finns rocksjälen kvar, kanske lite ärrad, men stark. Men med mer livserfarenhet, som de säger. För en sekund blir de äldre, står stilla, är tysta. Om än bara för en sekund. Sedan kommer skrattet och djävulskapen fram igen och de drar igång sin nya skiva på högsta volym och lugnet löper amok. Det är dags för Angeline att släppa lös rock n’ roll björnen, och erkänna sanningarna om sina hjärtan och sin smärta.

Mer läsning

Annons