Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Andreas bland gitarrgiganter

Han lanseras som ”svensk gitarrkung på nätet” i septembernumret av Fuzz, Skandinaviens ledande gitarrmagasin.
– Det kändes rätt absurt att bli intervjuad och bli jämförd med barndomsidoler, säger Bollnäskillen Andreas Lidberg med ett leende.

Annons

Det började med att en reporter på tidningen Fuzz fick tips av en vän om en ”otroligt duktig gitarrist på nätet”. Reportern kollade internetklippen han tipsats om – och föll pladask. Gitarristen i fråga var Bollnäsgrabben Andreas Lidberg, 37, som nu hyllas i det färska numret av Fuzz. ”Småskeptisk klickar jag mig fram till Licks 1-5 och får se en kille som sytt ihop teknik och influenser på ett väldigt smakfullt sätt. Allt ser förbannat enkelt ut och låter mycket musikaliskt. Det är tekniskt drivet men befriat från tröttande cirkuskonster och så bra att jag vill höra mer”, står bland annat att läsa på den helsida Fuzz ägnat Andreas Lidberg.

Smickrad?
– Ja, det känns väldigt kul, särskilt eftersom redaktionen på Fuzz består av yrkesmusiker och verkligen vet vad de skriver om.

Blev du förvånad när tidningen hörde av sig?
– Ja, lite, eftersom jag inte är aktuell med vare sig ny musik eller turné, vilket brukar vara det normala när de skriver om artister. Men musikvärlden ser ju lite annorlunda ut idag, med Internet och alla möjligheter där, säger Andreas Lidberg över en lunchsallad på Café Krokanen.
Och det var alltså just ett internetklipp som gjorde att Fuzz fick upp ögonen, eller snarare öronen, för Andreas Lidbergs gitarrspel. Att han bor i Bollnäs, jobbar som musiklärare (på Höghammarskolan) och spelar i ett coverband (Collinis) gjorde reportern på Fuzz något förvånad, vilket går att utläsa i texten.
– Ja, haha… Det händer ibland att folk i musikbranschen nästan blir förbannade för att jag bor i Bollnäs och inte satsar mer på musiken. Men jag trivs väldigt bra med livet här och med mitt jobb. Och man kan ju pyssla med gitarrmusiken härifrån också.
Vilket inte minst bevisas av Fuzz intresse. Samt av Andreas sponsor, gitarrmärket Godin, som liksom Fuzz tog kontakt efter att ha hört hans klipp på nätet.
– Jag har hållit på jättelänge, men det är egentligen inte förrän nu på senare år som jag börjat kunna göra gitarrbaserad instrumentalmusik som jag verkligen tycker är bra. Det finns en röd tråd i det jag gör nu.

Andreas förklarar det med att han släppt lite på det rent tekniska i gitarrspelandet. Istället för att analysera musik kliniskt har han försökt att verkligen l y s s n a på musik och betrakta det han hör som inspiration för sitt eget spelande. 
– När jag, till exempel, lyssnar på Stevie Wonder, som jag gillar jättemycket, försöker jag ta in det jag hör och översätta hans röst till gitarrmusik. Det jag menar är att det handlar om att hitta känslan i musiken, inte om att planka ton för ton. Det är även viktigt att lyssna på många olika musikstilar, inte bara gitarrmusik, tror jag.

Att släppa det analytiska och istället känna in musiken har alltså utvecklat Andreas Lidberg som gitarrist, enligt honom själv.
– Ja, så är det. Rent tekniskt var jag bättre förr, mellan 13 och 18 års ålder spelade jag gitarr åtta timmar varenda dag… Men de senaste femton åren har det handlat mycket mer om musiken än tekniken, mer om ett harmoniktänk än om att bara spela fort för det är jävligt ointressant tycker jag, även om jag gör det ibland fortfarande. Men det är ungefär lika intressant som att… ja, som att se någon stapla hundra tallrikar skitfort haha.
Bland den feedback och det beröm som Andreas har fått utifrån tycker han det känns speciellt roligt att höra att han har en personlig stil som gitarrist.
– Det är flera som har sagt just det, att jag har en personlig stil, och det tycker jag känns väldigt kul att höra. Det är jäkligt svårt att själv sätta ord på vad det är eller hur man får det, det går inte att bestämma sig för att ”nu ska jag skaffa en personlig stil”. Det är inget man vet när det inträffar, utan det är något som måste få komma av sig själv. Och som måste bedömas av andra tror jag. Det finns väldigt många som är skitduktiga på att spela, men det är ändå roligare att få höra att man har ett personligt uttryck – något som utmärker en, som gör att man hör direkt vem det är. De flesta duktiga gitarrister har det, oavsett om det handlar om Hendrix eller om Jojje Wadenieus.

Har du nytta av ditt jobb som musiklärare även i ditt privata musicerande?
– Ja, det kan jag ha. Som musiklärare bryter man ner låtar till sin allra enklaste form, skalar bort allt onödigt. Det tänket kan vara bra att ha med sig ibland när man jobbar med sin egen musik.

Vad betyder uppmärksamheten i Fuzz för dig personligen?
– Det blir lite som en spark i röven, haha. Nä, men som en knuff i ryggen, något som gör att man får driv att skriva mer musik. Jag har gjort ganska lite eget material egentligen, men jag har börjat göra lite mer. Det känns som att det finns en anledning att göra det nu.