Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amiralen och en vanlig kille från Täby

Arvid Lindman, amiral i flottans reserv, statsminister 1906-1911 samt 1928-1930 och den som fick högern att motvilligt acceptera allmän rösträtt för män, omkom den 9 december 1936 när en Douglas DC-2 från det holländska flygbolaget KLM kraschade i svår dimma strax efter start från Croydons flygplats utanför London.

Annons

Men bortom stämningen av amerikanskt väckelsemöte med allsång och upptåg, var amiralen i allra högsta grad närvarande när Moderaterna höll Sverigemöte i Göteborg i helgen.

I sitt tal konstaterade Fredrik Reinfeldt att han inte ser utrymme för några stora reformer under den kommande mandatperioden, och att det sätter ramen för alla partier. Kärnan i det moderata budskapet, som det presenterats på Sverigemötet, har varit stabilitet, inga omvälvande förändringar och definitivt inga överraskningar, varken före eller efter valet.

Arvid Lindman hade känt igen sig. För amiralen handlade stabiliteten om att acceptera demokratin, inte för att högern gillade den, utan för att alternativet var så mycket värre.

För en vanlig kille från Täby handlar det om att skapa skyddsvallar för nästa ekonomiska kris: Inte om den kommer, utan när den kommer, som Reinfeldt, Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman gång på gång predikat under Sverigemötet. Inte för att det är inspirerande – även om Reinfeldt ibland tycks hävda det – utan för att allt annat vore sämre.

Nya moderaterna är varje pragmatiskt lagd kommunstyrelseordförandes våta dröm, konstaterade ett moderat kommunalråd strax innan partiledaren intog scenen. Precis så ska man förstå nya Moderaterna. För även under de marknadsliberala åren fanns de där, de som lite föraktfullt kallades kommunmoderater. De som administrerade sina kommuner, de som inte gjorde anspråk på att vara revolutionärer.

Kanske kan det visa sig framgångsrikt i september. Som journalisten Torbjörn Nilsson konstaterade i tidskriften Fokus 28 mars, var det just förmågan att eliminera politiska konflikter och göra valet till en ren fråga om förtroende och stabilitet som gav Angela Merkel segern i det tyska valet i höstas.

Risken är att M krymper konfliktytan så mycket att det inte spelar någon roll vad man röstar på. Och då kan även Allianssympatisörer lika gärna byta ut den som regerat i åtta år.

Omväxling förnöjer, som bekant. Det var så Norges statsminister, Höyres ledare Erna Solberg, som på lördagen besökte Sverigemötet, vann valet förra året. Socialdemokraten Jens Stoltenberg hade regerat åtta år och var i grunden populär och hade fått hjältestatus efter terrorattacken på Utöya. Ändå röstade man bort honom.

Häromveckan utsågs Stoltenberg till ny generalsekreterare för Nato. Frågan är om det är en maning till stordåd i valrörelsen eller en tröst för Fredrik Reinfeldt.