Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Allvarligt men inte skrämmande

Hur gärna det än skulle vara att föredra, så är det ingen Orson Wellesk radiosändning som väcker oss.

Annons

Den högst verkliga lokalradion rapporterar att inte sedan andra världskriget har nazisterna varit så aktiva som de är just nu. Och de största propagandakrafterna sätts in i Söderhamn och Hudiksvall.

Det är organisationen Expo som kartlagt aktiviteterna under det gångna året som kan konstatera att de nazistiska aktiviteterna tredubblats i Söderhamn men att de flesta i länet skett i Hudiksvall.

Nu har ingalunda Hälsingland förvandlats till en specifik tummelplats för högerextrema fanatiker utan Gävleborgs län följer rikstrenden.

Däremot kan man fundera på varför Svenskarnas parti (SvP) och Svensk motståndsrörelse (SMR) mobiliserar i just Söderhamn och Hudiksvall. Varför de tror att ett idogt flygbladstudelande, manifestationer, föredrag, kampförberedande träning och sociala aktiviteter ska falla i god jord just här. Att rekryteringsunderlaget skulle vara speciellt lättpåverkat av rasideologiska myter och lögner?

Förmodligen är lika delar slumpen och ett kallt kalkylerande förklaringen. Slumpen styr att det råkar finnas drivande rasister och nazister i både Hudiksvall och Söderhamn (en av de misstänkta för Kärrtorpsupploppet är till exempel från Söderhamn).

Men precis som att SvP föreställer sig Dalarna som nationens vagga, och följaktligen satsar stort i till exempel Mora, så är det lätt att i deras föreställningsvärld tro att skrämselpropaganda om det som hotar det genuint svenska, skulle ha en särdeles framgång i Hälsingland.

En annan förklaring är förstås att Sverigedemokraternas framgångar i Söderhamns kommunval 2010 (11 procent), banar väg för extremhögern. Svenskarnas parti anser att SD tagit uppmaningen att gå från "boots till suits" lite väl bokstavligt och vill se en radikalare nationalistisk politik. I en kommun som har hög arbetslöshet, drabbats av en mängd bakslag och har ett ganska omfattande asylmottagande, är det kanske lättare att hitta och manipulera de uppgivna, vilsna och missnöjda.

Tidigare har de flesta varit överens om att det mesta är retorik som går ut på att skrämma företrädesvis politiker, opinionsbildare och journalister till tystnad. Men på senare tid har de flyttat fram sina positioner. Förutom att Svenskarnas parti ställer upp i 30 kommunval i år, till skillnad från sju 2010, så är nazisterna inblandade i och misstänkta för en mängd hatbrott, där de gått till attack mot meningsmotståndare.

Säpo har fått rättmätig kritik för att inte ta extremhögern på tillräckligt stort allvar.

Däremot värjer jag mig mot att liberala politiker och politiska redaktörer klumpas ihop till Annie Lööfs nyliberala medlöpare (Göran Greider i Etc) och beskrivs som en samling fega frihetsivrare som darrar lika mycket inför nazister som våldsamma vänsteraktivister. Det finns många exempel på motsatsen. Inte minst här i Hälsingland.

Manifestationer som folkrörelse, där infödda kommuninvånare tillsammans får visa sin solidaritet med nya kommuninvånare, är nog så viktiga. Dels för att visa att man är så många fler, dels för att påminna sig själv och varandra om det onormala i intoleransen och det stängda och tysta samhället.

Men snart måste också folkviljan ge eko i rättsmaskineriet, i politiken, i skolan, hos samhällsbyggarna.

Så vi inte blir tagna på sängen. En gång till.