Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Allt är i rörelse

Sätter man sig i en bil i Hälsingland vid femtiden en måndagsmorgon och kör mot Stockholm i det bleka gryningsljuset så upptäcker man snart att man har ett särskilt sorts sällskap.

Annons

I samma riktning och ungefär samma hastighet rör sig nämligen bilar av typen Renault Kangoo, Volkswagen Transporter, Peugeot Partner och en och annan Citroën Jumper.
Ett litet lämmeltåg med transportbilar med påklistrade firmanamn som skvallrar om snickare, elektriker och rörmokare som är på väg till uppdrag i huvudstaden.

Man kan tycka att det är lite sorgligt eller lite bra. Men särskilt nytt är det förstås inte. Hälsingar har alltid rört sig mot Stockholm när de har behövt omsätta sina kunskaper eller varor till pengar. En kustnära storbonde på artonhundratalet kanske åkte dit för att sälja lax – så att han i sin tur kunde få en målare från Dalarna att åka till Hälsingland för att måla väggarna i hans feststuga.

Folk har alltid hämtat folk från annat håll för att få det dom vill ha och allt är i rörelse. Dessutom finns det en gammal tro och känsla att det är mer exklusivt att kunna välja något man inte har alldeles in på knuten.

Ingen blir profet i sin egen hemstad. Det sätter Jante P för och man kan ju tänka sig hur mycket bättre det låter för en stockholmare att säga att de ska få köket ombyggt av en snickare från Hälsingland än en snickare från Huddinge.

Lite på samma sätt har Landstingets konstavdelning resonerat när det skulle satsa på konstinköp och installationer i samband med ombyggena på sjukhusen i Gävle och Hudiksvall. Vilket lett till klagomål från skribenter och lokala konstnärer.
Det finns inget värre än att bli osynliggjord. Att bli illa omtyckt eller till och med föraktad är som bekant rena bekräftelsen i jämförelse.

Ni minns väl Hjalmar Söderbergs Doktor Glas? "Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
För ett tiotal år sedan var det faktiskt annorlunda. När Länssjukhuset i Gävle byggdes om och det satsades någon miljon på konsten fick jag i uppdrag att göra en liten bok som kunde sättas i händerna på sjukhusbesökare och personal. Den skulle liksom avdramatisera och ge ingångar till verken. Några av konstnärerna kom då från länet – men minst en av dem var stockholmare och när vi pratade om hans liv och leverne sa han lite uppgivet:
– Jag får bara uppdrag ute i landet. Har aldrig haft en utställning eller gjort en offentlig utsmyckning i stan.

Tidiga måndagsmorgnar kanske det går ett omvänt lämmeltåg ut från tullarna. De exklusiva rör sig mot någon annans janteland.

Anders Jansson, redaktör för SVT:s Kulturnyheterna