Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Brädspel med förvirrade – det är den triviala långsamhetens lov

Det tog oss från klockan 21 till efter två på natten att spela en enda omgång av Trivial Pursuit. Det låter helt osannolikt, kan jag tro.

Annons

Och då hoppade vi ändå över det sista momentet med att den som samlat alla tårtbitar också ska ta sig in till mitten och svara rätt på själva finalistfrågan, för en av deltagarna var så trött att han skulle inte kunna köra hem om vi fortsatte bara en endaste minut till.

Vi måste vara riktigt oallmänbildade, tänker ni. Ointresserade av allt, aldrig gått i skola och levt avskärmade från omvärlden sedan vi föddes.

Nej. Vi har jobbat på tidning och med fingret i luften hela tiden. Tillsammans har vi koll på i princip allt. Tja, ungefär allt.

Vi är bara lite dåliga på att koncentrera oss. Och så ser vi lite dåligt, eller verkligen dåligt emellanåt. Och så tycker vi alla om att prata, helst om allt annat än just det vi bör prata om just då.

Därför liknade den här spelsessionen väldigt mycket en aktivitet för lätt förvirrade individer på terapiavdelningen på hemmet.

Den mest uttalade frasen kring bordet var "Vilken färg?!". Med samma förvåning och eftertryck varenda gång. Som om att spelbrädet kom från rekvisitan till Harry Potter-filmerna och av sig självt skiftade färger hela tiden.

Röd? Nej, den finns inte i spelet över huvud taget. Inte röd? NEJ. Rosa? Nej, det är ju orange. Jaha, men den har jag väl redan? Nej, det är lila du har.

Såhär såg det ut hela tiden: Någon lyckas slå tärningen, hitta sin spelpjäs (en person stannade på samma sjättedel av spelplanen hela kvällen, gick fram och tillbaka mellan två färgbaser, men var ändå helt bortkommen varenda gång det blev dennes tur), välja ett håll att gå åt och stanna till, samtidigt som någon annan lyckas ta ett frågekort från rätt håll i lådan.

Sedan börjar någon prata. Och allt annat än de fem munnarna runt bordet står stilla.

Tills någon kommer på att vi spelar ju TP, det är ju DET vi gör här och nu. Och var var vi då, jaha var det du som skulle ha en fråga, fortfarande! Är vi kvar där!?

Vilken färg?! Röd?

Någon börjar läsa. "LKAB, malmbrytningen i norr...hmpf, nämen så läser jag svaret...hehe."

Och så började det om. Nytt kort. Vilken färg?!

Sedan börjar någon prata. Om något annat.

Ja, ni förstår.

Det bildades ett eget språk mellan två av spelarna. Den med sämst syn lutade sig mot den med lite bättre syn och vinklade ut frågekortet och utstötte "humm?" varvid den med lite bättre syn svarade "mmh" – och med det var rätt frågefärg på kortet identifierad.

Men ni ska veta att vi hade roligt, vi skrattade så vi vek oss dubbla. Ibland låtsades vi att vi livesände på helahälsingland.se och spådde stor framgång för vår slow tv-satsning.

Nu måste vi vänta med att spela till nästa långhelg. Vi behöver ett dygn om vi ska fullfölja, så att vi får in en till mitten och lyckas bli ense om en färg. Som verkligen finns på spelplanen.

Fler krönikor av Eva Persson:

Familjeleken har blivit gammal skåpmat

Säg farväl med en sång

Den starka kraften i att drömma

Mer läsning

Annons