Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kommentar: "Jag satt fjorton timmar och stirrade på ingenting – och älskade varenda sekund"

Tystnaden. Det är den som slår mig hårdast.

Annons

På natten letade sig dimman in över skogsgläntan. Men någon björn syntes inte till – inte då i alla fall.

Vi är fem vuxna människor som trängs i ett litet gömsle. Vi spanar ut genom de små, smala fönstren. På jakt efter det som förhoppningsvis rör sig genom skogen. Kamerorna ligger beredda framför oss.

Ingen rör sig mer än nödvändigt. Den som måste prata gör det med en viskning. Ingen vill vara den som råkar skrämma iväg en annalkande björn.

Det är en torsdag i mitten av maj. Jag har blivit inbjuden av Håkan Vargas att följa med på en björnsafari.

Att spana efter björn, eller vilket annat vilt djur som helst, är en tålamodskrävande syssla. Naturen är skoningslös. Den anpassar sig aldrig. Särskilt inte efter turister.

Läs reportaget om Håkan Vargas här: Håkan har vigt sitt liv åt skogens björnar: "Är vårt häftigaste rovdjur"

Trots åtel (utplacerad mat för att locka djuren) kan den som har otur spana en hel natt utan att få se något mer spännande än en duva.

Enligt Håkan Vargas, vår guide, brukar hans kunder ha upp emot 90 procents chans att få se björn. Men det är inget som han egentligen kan använda i marknadsföring. Antingen är de där, eller inte. Det finns inget mellanting – och ingen kan kontrollera björnarna.

I stället är det "spänning" som är ledordet. Det är något speciellt med att sitta i mörkret och speja in i den gröna skogsväven som avtecknar sig utanför fönstret.

Där det ena sekunden verkar tomt, kan det i nästa ögonblick vara fullt av liv.

Men det här är ändå inget för den som den som blir rastlös efter fem minuter utan en Facebook-uppdatering. Mobiltäckningen är i stort sett obefintlig, oavsett operatör. Du är ensam med dina tankar. På gott och ont.

Spänningen är dock aldrig långt borta. När någon ur sällskapet viskar att silhuetten av en björn skymtas inne bland träden blir alla klarvakna. Hjärtat börjar dunka fortare, adrenalinet skjuter till. Det är ett häftigt rus. Kanske, kanske är det dags nu.

Det kom aldrig någon björn den här gången. Men egentligen spelar det ingen roll. I det här fallet är det verkligen resan som är det stora nöjet – även om målet missades.

Jag stirrade på samma skogsglänta i fjorton timmar utan att se någonting – och älskade varenda sekund.

Mer läsning

Annons