Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför blev Eva över?

/
  • Eva heter egentligen något annat. Hundarna är det som hållit henne över vattenytan många gånger.

Eva har aldrig passat in någonstans.
Nu har hon vandrat in i medelåldern – ensam.
Sorgen över ensamheten har börjat falna. Det kan vara skönt också, om alternativet är en tvåsamhet som inte fungerar.

Annons

Evas egen livsberättelse börjar på dagis.

Det var mitten av 70-talet, och familjen flyttade till samhället utanför Söderhamn där hon fortfarande bor. Eva var fem år, och kände sig utanför och bortkommen på det nya dagiset.

– Jag kände direkt att här passar jag inte in. Vad jag gjorde när Palme blev skjuten minns jag inte, men jag minns utanförkänslan på dagis klart och tydligt, säger Eva.

Och den känslan har aldrig lämnat henne, trots att hon nu är mitt i livet. Drömmen har varit ett "vanligt" liv, med fungerande relationer, ett eget hem och kanske barn.

Så har det inte blivit, och Eva förstår att det är dags att ge upp hoppet.

Läs också: Tre av fyra äldre i Bollnäs känner sig ensamma

Var Eva mobbad i skolan? Ja, det var hon nog. Hon blev inte slagen. Men hon fick inte vara med.

– Jag vet inte om det var ett medvetet val av mina klasskompisar. Men det var knappast jag som valde 'jag ska vara själv hela livet' när jag var liten.

Visst var hon med kompisar ibland för att slippa vara ensam. Men det var alltid på deras villkor. Ville hon inte leka samma som de, fick hon inte vara med.

– Så tycker inte jag att det ska vara. I en vänskapsrelation tycker jag att man ger och tar, eller hur? Men det har jag aldrig fått uppleva.

Eva var rädd att vara ensam. Fast någon gång i 25-årsåldern gav hon upp. Om hon inte kunde ha ömsesidiga relationer så fick det vara. Sedan har det fått vara.

Eva skaffade sig aldrig någon riktig utbildning. Hon gick en tvåårig gymnasielinje men hoppade av sista terminen.

Hon har haft några timanställningar på städjobb, men nu var det länge sedan. Sedan 1991 har hon varit inskriven på Arbetsförmedlingen.

Hon har haft otaliga praktikplatser. Alltid försökt ge järnet och göra sitt bästa för att visa att hon duger. Men det har aldrig lett vidare.

Eva har ständig värk i kroppen. Hon inser att det förmodligen är psykets smärta som har satt sig i kroppen. Hennes arbetsförmåga håller på att utredas, så att hon kanske kan få sjukersättning på deltid.

Läs också: De hälsar på ensamma – Väntjänstens volontärer hyllades

När Eva hoppat av gymnasiet flyttade hon ihop med sin kille som var ett par år äldre. Han fortsatte mobbingen från skolan. Inte heller han slog, men han bröt ner henne med ord. Kommentarer och pikar, nästan bara när andra hörde. När de var ensamma var han snällare.

Killen festade mycket och kom hem sent på nätterna. Eva var för ung för krogen och varken kunde eller ville följa med. Hon sov dåligt när han var ute, och började missköta sitt städjobb.

Allt oftare åkte hon till sandstranden vid Tönnebro Värdshus för att sova i bilen på dagarna.

– Vi hade ofta åkt dit och badat när jag var liten. Det var nog en trygghet för mig att vara där.

När killen gjorde slut efter ett par år gjorde han det inför publik. Han kom hem med sitt festgäng sent en natt och förklarade hur värdelös hon var, och att nu fick det vara nog. Han hade träffat någon mycket bättre. Gänget jublade.

Eva flyttade tillbaka hem till mamma och pappa med svansen mellan benen. Hon kände att allt var hennes fel. Hon var inte bra nog.

När det gått en tid kom Eva och killen överens om att försöka igen. Bara hon "blev lite snällare", ställde upp lite mer på hans villkor och visade förståelse för honom.

– Jag var dum i huvet och blåögd, det vet jag ju nu.

Förhållandet blev förstås inte bättre. När Eva blivit 21-22 år flyttade hon hem igen, och sedan har hon blivit kvar i sitt flickrum. Över tjugo år.

– Vuxna människor ska inte bo hemma, det funkar inte. Mor och far är snälla, de ställer upp till tio tusen procent. Men jag skulle vilja ha en normal vuxenrelation med dem. Jag vill att vi ska kunna se på varandra som personer. Nu känner jag mig som ett barn, jag får inte växa upp.

Det finns en ljuspunkt i Evas liv – hennes hundar. Dem duger hon alltid åt.

Hon skulle nog ha råd med ett eget boende, om hon gjorde sig av med hundarna.

– Jag skulle kunna ta en lägenhet och sätta mig och titta på väggen.

Då bor hon trots allt hellre hemma.

Tankarna på självmord finns alltid med henne. Inte som planer egentligen, snarast som en teoretisk utväg.

– Jag skulle aldrig göra det. Hundarna är det som har hållit mig kvar. De skulle ju inte förstå varför jag försvann. Människorna kan jag skriva brev till och förklara.

Läs också: Nu är Marwa en förebild

Den som träffar Eva ser en alldeles vanlig, trevlig medelålders tjej. Hon har ingen psykiatrisk diagnos utom nedstämdhet. Visst är hon lågmäld, kanske lite blyg, men inte konstig på något sätt.

Det är svårt att förstå varför hon aldrig har fått ordentligt grepp om livet.

– Jag vet inte om jag är knepig. Kanske har det skrämt folk att jag har varit blyg och inte vågat prata. Jag tycker inte att jag är knepigare än många andra... man ser så många som har konstiga värderingar.

Hon hade kanske bara otur, blev bara över.

I perioder har Eva gått hos kuratorer och pratat. Det har fungerat bra. När allt känts svart har hon vetat att 'snart får jag gå och prata i alla fall'. Men en relation med en kurator har alltid ett slut.

Numer har Eva också en vän som hon kan prata med. En kvinna som lever i en liknande situation. De pratar inte så ofta, men det är skönt att vännen kan förstå lite hur Eva har det.

Den här artikeln började med en insändare från Eva. Hon skrev den sent en natt när hon var ledsen.

– Jag ville skriva av mig. Jag vet att det inte bara är jag som har det så här.

Kanske kan hennes historia få någon att fundera. Kanske någon ensam kan bli uppfångad lite tidigare i livet.

– Mitt liv är inget man önskar någon annan.

Den självkänsla som Eva saknat genom livet har så smått börjat komma med åldern. Nu kan hon skita i vad andra tycker.

– Jag har egentligen inga problem med att fylla min tid med roliga saker. Jag älskar att gå med hundarna i naturen. Jag gillar att jobba i trädgården. Och så försöker jag vara kreativ, jag pysslar mycket.

Känner du dig ensam och behöver hjälp? Här finns information om det.

Mer läsning

Annons