Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till tysken och strömmingen

/
  • Bernt Lårmans gravhäll, en tysk påminnelse i Hudiksvalls kyrka. Gravhällen är placerad i bisättningshuset.

Hantverkare, handelsborgare och strömmingen byggde upp staden Hudiksvall. Ofta har de fått det erkännande de förtjänar, kanske med undantag för strömmingen.

Annons

Särskilt driftiga verkar de tyska borgarna ha varit. Sådana som Bernt Lohrman eller Casten Mattiesson, kanske också Claus Höijer. Hansans makt befolkade svenska städer, färgade in språket med tyska verb och städerna med kyrkor och köpmanshus. Tänk Gamla stan, tänk Visby. Men norr om Hudik verkar de inte ha tagit sig, kanske hejdades de av Karl IX:s förbud mot att vistas längre än 60 dagar i staden.

Lohrman, eller Lårman, fick kyrkans mest påkostade gravhäll, men var nog inte den mest avhållne. Han hade arrendet för tullen och tiondet, levde alltså högt på att dra in beordrade skatter och kom i konflikt med lokalsamhället.

Som något av en medeltida riddare med hustrun Metke och de två små döttrarna Gertrud och Kerstin är han skulpterad i kalkstenen. Det är kyrkans enda avbildning av Hudiksvallsbor från 1600-talet. Lårman tillhörde en släkt av tyska köpmän från Stockholm, kom till Hudiksvall från Stralsund 1604, blev med tiden borgmästare. Hans arvinge Casten (holsteinare) fick böta för att ha gjort en ogill väg på sitt hemman i Håsta 1638. Borgaren var makt, stadsluften gjorde dem fria, åtminstone trodde de det.

Läs mer: Utrikesfödda en outnyttjad resurs

Ofta flyktade avkomman vidare, till bättre äktenskap, tyngre poster, större städer. De anlände, de ämnade sig ofta vidare, men gå in i språket – där finns tyskans arv för evigt kvar, som ett av de tjockaste lagren i svenskans sediment.

Läs mer: Historien formar framtiden

Mer läsning

Annons