Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Solsemestern

/

Det började som en solsemester till det lite ovanliga resmålet Gambia. Nu, nästan fyra år senare, är semesterfirarna från Enånger engagerade i en biståndsgrupp och har fått vänner för livet.

Annons

Vintern 2012 skulle Katarina Heinemann Norén, hennes man Åke Norén och deras dotter Lovisa åka på semester.

– Vi ville inte åka till Egypten, Kanarieöarna eller Thailand. Så vi fastnade för Gambia. Det lät intressant, berättar Katarina.

De tog en charterresa och fick en smärre chock vid första mötet med Gambia.

– Fattigdomen var så nära inpå hotellet. Det var fattigt och eländigt.

Men de gick på resebyråns informationsträff första kvällen. Och reseledarens ord etsade sig fast.

– Hon sa "våga öppna ögonen och ta till er det här underbara landet och de underbara människor som finns här. Det är mycket möjligt att ni får vänner för resten av livet", säger Katarina.

Under informationskvällen kom också biståndsorganisationen Gambiagrupperna och informerade om utflykter till en skola och ett kvinnokooperativ.

– Det lät så bra och var så intressant. Det enda man hör om när det gäller Gambia är den hemska sexturismen, men det finns så mycket som är positivt också. Det är ett fantastiskt land, säger Katarina.

Både landet och människorna blev kvar i familjens hjärtan, så året därpå när det var dags för en ny solresa blev det återigen Gambia. Den gången följde sonen Elias också med, och Katarinas syster Ann-Britt.

– Vi åkte fortfarande som turister, men den gången gjorde vi fler besök hos Gambiagrupperna. Och när vi kom hem bestämde vi oss för att starta en egen avdelning i Hälsingland.

Gambiagrupperna är alltså en svensk organisation, som samlar in pengar till projekt i Gambia.

– Det som kändes extra bra är att det handlar om hjälp till självhjälp. Vi vill få bort den där bilden av att vi svenskar ger pengar till de stackars afrikanerna. Det är inte vad det handlar om, det är ett utbyte för båda parter, säger Katarina.

– Den svenska delen samlar in pengar, men det är i Gambia arbetet sker.

Familjen har engagerat såväl släkt som vänner i Hälsingegruppen, som deras falang heter. Numera är de ett 40-tal medlemmar både i och utanför Hälsingland.

Och 2014 åkte de ner igen, denna gång i sällskap med Katarinas morbror Lasse Heinemann och hans fru Kicki.

– Föreningen har hjälpt till att bygga upp kunskap på plats. Tanken är att vi svenskar ska "jobba ut oss" från Gambia, berättar Lasse.

För att kunna få i gång bistånden och att få folk att vilja skänka pengar kände gruppen att de ville ha ett konkret projekt, så de blev tilldelade en kontaktby, Sare Sarjo. Den ligger drygt en mil från närmaste bilväg, och 15 mil från huvudstaden.

Och den här gången, den tredje resan för Katarina och Åkes del, besökte de sin kontaktby.

– Men ni kan inte bo över där. Det är ni inte redo för, sa Kristina, Gambiagruppens representant nere på plats.

– Vi kom fullastade med ris, skolmaterial och annat men vi var totalt oförberedda på det välkomnande vi fick. Hela byn, 500 personer, kom rusande mot oss, det var musik och glädje, en riktig välkomstyra.

I Sare Sarjo bor folk som är en del av den etniska folkgruppen fulani. De är muslimer och man lever under enkla förhållanden. Det finns ingen el, inget rinnande vatten och de bor i hyddor.

Men det finns en skola, som Gambiagruppen har byggt i samarbete med Gambias utbildningsdepartement.

– Vi såg helt fantastiska lärare på plats. Lärarna gör så mycket mer än bara lär ut saker, de står för mycket av informationen i byn, säger Katarina.

Lärarna bodde uselt, i extremt primitiva hus, så Hälsingegruppen bestämde sig för att det skulle bli deras första större projekt – att bygga en ny lärarbostad. Det är vad man samlar pengar till just nu.

– Vi startade vår grupp för 1,5 år sedan ungefär. Sedan dess har vi fått in runt 70 000 kronor. När vi är uppe i 80 000 kan vi se till att bostaden börjar byggas.

Pengarna får de ihop genom dels gåvor, dels från tillverkning av armband som de säljer på loppisar och julmarknader.

– Men vi har tyvärr inte fått en enda företagssponsor.

Även i år var de nere i Gambia, tidigt i våras. Då ansågs de redo att faktiskt bo i byn. Lasse fick dela en cirka 130 centimeter bred halmmadrass med skolans rektor.

– Det blir inget konstigt när man väl är där. Vi har omvärderat så otroligt mycket sedan vi började jobba med det här. Man får en annan syn på konsumtion och allt materiellt, säger Katarina.

Både Ann-Britt och Kicki är sjuksköterskor, så de behandlar och informerar en hel del, samt planerar att ha workshops i bland annat sårvård, som mediciner, antibiotika och omläggningsmaterial.

– Arbetet i byn är ständigt pågående. Vi upptäckte att deras kvarn inte fungerar, så vi grunnar just nu på hur man kan reparera den. Och sist vi åkte ner hade vi med oss trädgårdsredskap, för det är också något vi vill uppmuntra – odlandet, berättar Katarina.

Alla är uppenbart tagna av Gambia.

– Det som grep tag i oss var mötet med människorna. Man känner samhörighet på ett sätt som är svårt att förklara. De har ingenting, de har bara varandra, och de är så måna om varandra. Ingen är ensam. Trots fattigdom finns en så stor glädje och gemenskap, säger Åke.

Mer läsning

Annons