Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skamlöst smaklös är melodin

/

Vi är på väg norrut. Några mil asfalt och skog ska plöjas. Jag slår på bilstereon och hoppas intensivt att det inte är cd:n med Favoritsånger från Pippi, Emil, Madicken… som sitter i. Mest för att jag redan har hört den minst 61 gånger, och nog är nog.

Annons

Min snart fyraårige son sitter i baksätet och ropar efter sin favoritlåt Utan egen förskyllan av Euskefeurat. En låt om en midsommarfest som spårar ur när ett gäng karlar blir på fyllan och målar huset med 800 liter stulen reflexfärg från ett vägbygge.

Den slåss med ACDC:s Thunderstruck om topplaceringen på sonens topplista. Andra favoriter är Bang Bang med Linda Pira och Bä bä vita lamm. Det går säkert att känna igen sig i det här mönstret om man har barn. Det vill säga att det inte finns något mönster, eller någon röd tråd. Och jag tror att många vuxna som tycker sig ha tydligt utmejslad musiksmak kan minnas en tid då högt blandades med lågt på ett fullständigt skamlöst och fördomsfritt sätt.

Cd-spelaren tickar i gång. Det var inte Astrid Lindgren-hits, utan post metal-bandet Cult of Luna. Jag håller andan... Jodå. Han sitter snart och headbangar där bak. Efter en stund skriker han "högre pappa!", och jag blir alldeles lycklig och varm inombords. Just där och då får jag liksom låna lite av glädjen i hans oförstörda, alldeles rena världsuppfattning.

Och ändå står jag gång efter gång och försöker utbilda honom i god smak, som om det fanns ett facit. För jag vill ju att han ska gilla det jag gillar. Jag kan inte rå för det. Men jag borde tänka mer på det. Det vore så himla tråkigt om han skulle känna skam över att han gillar någonting.

Minns högstadiet! Detta intensiva åskmoln av fördomar, fyllt av rädsla för att sticka ut. Ingen fick vara den hen ville. Man kunde bli retad och utskrattad för precis vad som helst.

Den enda musik som verkade statushöjande under mina tre plågsamma år på Sandenskolan i Boden var hiphop. Och man skulle helst iklä sig hela imagen med stora kläder, klackringar, soft air guns och butterfly-knivar.

Själv var jag antitesen till dessa hormonstinna, gatsmarta pojkmän i min spräckliga fleeceskjorta, pottfrisyr och övervintrat småbarnshull. Jag hade aldrig använt hårprodukter och jag gillade tv-spel, rollspel och tv-spelsrollspel.

Jag förfasas av tanken på att min lilla kille kommer att genomleva samma prövningar. Även om prövningarna så klart, i någon mening, är själva meningen.

I bilen byter vi till ploj-satanist-rockbandet Ghosts nya platta och han klagar på att jag sjunger med – för högt. Han hör inte sin egen sång. Förvisso kör han introt till Thunderstruck alldeles oavsett. Totalt skamlöst.

Och jag tänker att det blir nog bra det här.

Mer läsning

Annons