Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sagodjuret vargen, och rädslan från förr

/

Annons

Jag brukar gå ut i skogen som gränsar till vårt hus med fyraåriga sonen. Vi tittar efter spår: rådjur, räv, hare, en liten mus, en ekorre. Ibland ser rävspåren stora ut i snön. "Är det en varg?" undrar sonen. "Nä" säger jag, "Det tror jag inte, det finns ingen varg här." Men samtidigt är det lite kittlande och lite lätt obehagligt att tänka att det kan vara så. Att det mytomspunna rovdjuret, den intelligenta och blodtörstiga hunden, kan finnas så nära oss. "Men hade det funnits en varg här så skulle den vara mer rädd för oss, än vad vi är för den", tillägger jag för säkerhets skull, och hoppas att det är sant.

När jag var liten var vargen ett sagodjur – lika verkligt i den svenska faunan som ett lejon eller en kamel. Inte ens på djurpark var det någon större chans att få se dem, gråbruna och väl kamouflerade mot bakgrunden, gömda i någon grotta tvåhundra meter bort.

Det känns ungefär lika osannolikt att jag ska få se en varg i det vilda nu, som någonsin förr. Men av någon anledning känns fenomenet varg verkligare och den tillhörande debatten tar allt mer plats i media och sociala medier.

Jag har dock svårt att sympatisera med någon av sidorna i diskussionen. Jag vill gärna tro att det finns en gyllene medelväg, att det går att nyansera och problematisera och hitta en lösning som är bra för både jägare, vanliga svenssons i glesbygden och de som värnar alla djurs rätt att existera. Och för djuren förstås.

Jag bor själv i glesbygden, i skogen till och med, men jag jagar inte; har inga djur som går utomhus; inget barn som sover ute i barnvagn. Jag älskar att vara ute i naturen. Där det luktar gott och alla människoljud som mest hörs som avlägsna sus. Men jag vet inte hur jag skulle reagera om jag plötsligt mötte en björn eller ett par vargar bland gran och tall.

Jag vet att sunt förnuft och statistik säger att det finns oändligt många andra saker som mer sannolikt kommer att ha ihjäl dig än ett svenskt rovdjur. De flesta står andra människor för. Andra är direkta följder av dina egna handlingar. Det är förmodligen lika troligt att du kvävs av att ha svalt en bit björnstek på fel sätt, som att du blir attackerad av en björn i skogen.

Jag vill tro att jag skulle stå där och titta djuret djupt i ögonen och känna nån sorts primal samhörighet. Men det är kanske mer troligt att jag skulle bli paralyserad av rädsla eller lägga benen på ryggen.

För hur vackra och fascinerande de än är så förstår jag också rädslan och obehaget som kommer av att vara nära dessa instinktivt fruktade djur. Och trots logiskt tänkande reser sig håret i nacken, längs armarna och på benen när jag snubblar över en hög med ljummen björnspillning på bärplockningsturen.

För rädslan är inte logisk.

Se vår serie om vargen och åsikterna som delar glesbygden:

►Del 1: Han accepterar inte vargen: "Gör ingen nytta, därför ska den inte få finnas kvar"

►Del 2: De lever sida vid sida med vargen: "Den har lika stor rätt att finnas som alla andra djur"

►Del 3: Här hamnar de dödade vargarna: "Det vi får hit är det som hittas" (Varning för starka bilder)

Mer läsning

Annons