Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Naturens fula ärr river i själen

Plötsligt bygger man en stor väg i min barndomsskog. Väldiga furor som stolt sträckt sig mot himlen faller tungt till marken.

Annons

Skogsprocessorerna, ett slags moderna dinosaurier, slukar allt som kommer i dess väg. Sedan kom grävmaskiner och lastbilar som gick i skytteltrafik fyllda med stenkross, grus och sand. Nu är vägen asfalterad och klar men ännu inte tagen i bruk. Väg, förresten... Den är märkligt bred, svart och ful.

Jag förstår att allt inte kan förbli som förr. Hus måste rivas, vägar byggas. Men den här miniautostradan, som löper som ett fult ärr mellan Malnbaden i Hudiksvall till Sisselboberget i öster, är helt onödig. Det har sagts mig att ett fåtal boende längs vägen till Skålbo klagat över passerande bilar som stört deras sinnesro lyckats övertyga några svagsinta politiker att bygga vägen. Vad den har kostat vågar jag inte ens tänka på.

Det är något alldeles speciellt med den här skogen. För mig minnen förstås. Bär- och svampplockning, långpromenader, skidåkning och den där gången för längesen när jag var fem år och mamma och jag plötsligt mötte en älgko som gjorde utfall mot oss för att skydda sina kalvar.

I skogarnas djup bor skuggan, skriver Gustaf Fröding i en vår lyriks vackraste och samtidigt sorgligaste dikter. Den heter I skogen och publicerades i hans debutsamling Gitarr och dragharmonika. Han talar om viskande vindar, som är en del av skogens hemliga språk, om den svarta, trolska tjärnen, om fåglarnas röster, om blåklockan som sakta ringde i takt med hans kärleksglöd/och skogsstjärnans öga lyste/och smultronets kind blev röd.

Det är en gripande dikt av en poet som ofta hade ont i sin själ. Långt borta är kutter och smek under lummiga grenar. Han är ledsen och nedstämd eftersom han känner att det inte längre finns någon samklang mellan honom och skogen. Han plågas av människors hätska strider och nya illdåd, som gjort att vemodsslöjan sig sänker kring furans skrud.

Jag är nu tvungen att korsa den svarta asfalten för att få kontakt med min barndoms skog. Strövar längs igenväxta stigar, spanar förgäves efter kantareller och får trösta mig med några hjortron.

Jag känner hur skogen genomströmmar mina sinnen, dofterna, ljuden och lugnet. En skrämd ekorre klättrar tjattrande upp i en gran, två tjädrar lyfter tungt från några höga tallgrenar och allt regn som fallit under denna sommar porlar i dikena.

Nu är skogen en del av mitt blodomlopp, vi andas i takt. Känslan av frihet är svindlande. Ebba, den trogna storpudeln som snart blir tretton år, går vid min sida och njuter lika mycket som jag. Fröding skriver att han inte längre gitter att vandra kring i sin gamla skog. Det gör däremot jag. Det fortsätter jag med så länge delar av den gamla skogen finns kvar. Men varje i onödan fällt träd river upp ett sår i min själ.

Mer läsning

Annons