Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marie: Jag blev överfallen och våldtagen men vågade inte polisanmäla

/
  • Att inte våga anmäla eller berätta för någon att man utsatts för våldtäkt är vanligt efterson begreppet är så skambelagt om man är rädd att bli mistrodd. Enligt BRÅ är det cirka 10 - 20 procent av alla sexualbrott som anmäls.    Bilden är arrangerad.

Marie blev överfallen och våldtagen av en okänd man som följt efter henne på väg hem från krogen. Trots att det gått flera år efter händelsen påverkas hon fortfarande av övergreppet. Det här är hennes egen historia.

Annons

Läs även: Kraftig ökning av anmälda våldtäkter i Söderhamn och Hudiksvall

"Det var några år sedan, jag var ute på krogen och dansade med några tjejkompisar. När jag stod i baren kom en kille fram och ville prata. Jag var inte intresserad så jag avvisade honom och gick tillbaka till mina vänner. När krogen stängde vid två på natten gick jag över gatan, ett kvarter ungefär, till huset jag bodde i. Jag gick upp för trapporna och satte nyckeln i låset. Då kände jag ett hårt slag i nacken och vände mig om. Det var samma kille som försökt ta kontakt med mig i baren. Han knuffade in mig på hallgolvet och drog igen dörren. Sen är det svårt att minnas, jag vet att han kastade ner mig och dunkade mitt huvud i golvet gång på gång, hårt. Jag vet inte om jag blev medvetslös, men jag tror det. Han hade strypgrepp på mig och våldtog mig samtidigt. Ju mer jag kämpade emot, ju mer illa for jag. Jag blev yr, fick ingen luft. Efter ett tag gav jag upp, jag hade inte en chans, han var så mycket starkare. Jag var jätterädd, jag kunde inte veta hur långt han var beredd att gå. Han kunde lika gärna ha dödat mig.

När jag kunde resa mig efteråt tog jag mig till duschen. Jag var chockad och kände mig smutsig. Jag hade bulor och blåmärken på kroppen och hade ont. Att ringa polisen hade jag inte en tanke på. Jag gick bara igenom vad jag själv kunde ha gjort fel. Jag tänkte på om jag hade sagt något som gjort honom arg. Om jag hade varit otrevlig i baren så att han gjorde det för att straffa mig. Om jag hade varit för trevlig så att han trodde det var okej att göra det han gjorde. Men jag kunde inte komma på någonting som förklarade det som hänt. Ändå anklagade jag mig själv.

Jag berättade inget för någon. Försökte förtränga det, jag var helt säker på att jag skulle bli misstrodd och ifrågasatt. Jag kände en oerhörd skam och mådde dåligt. Jag stängde in mig, ville inte vara bland folk och var på helspänn. Försökte bara tänka "det har inte hänt". Att polisanmäla var fortfarande uteslutet, jag trodde jag var chanslös. Jag visste inte vem han var och jag ville inte ha några frågor, bara glömma.

Den första som fick veta var en pojkvän jag träffade ett tag efter våldtäkten. Jag var tvungen att förklara varför jag reagerade som jag gjorde på vissa saker. Jag hade, och har än i dag, svårt för att bli kramad. Eller om någon tar min arm och säger, kom här, då kan jag få panik. Ibland är det jobbigt att vara sexuell överhuvudtaget. Det kan kännas fult, otäckt och jobbigt. Svaret jag fick av pojkvännen gjorde inte det lättare. Han kallade mig för hora och sa att han inte kunde fatta hur det ens skulle kunna vara möjligt att våldta någon. Min självkänsla sjönk och jag kände mig ännu mer skyldig. Jag gick in i destruktiva relationer och lät killar behandla mig illa. Jag förändrades från att ha haft självrespekt till att inte tycka att jag var värd bättre.

Några år senare kom jag i kontakt med en terapeut i ett annat sammanhang. Det var då jag berättade om våldtäkten på riktigt första gången, och det var då vägen ut började. Samtidigt blev en vän till mig överfallen och våldtagen utomhus och det fick mig också att tänka. Det var ju inte hennes fel, så hur kunde våldtäkten mot mig vara mitt fel?

De fysiska skadorna gick över ganska snabbt, men det som var svårast att bli av med var skammen. Den känner jag fortfarande. Fast jag vet att den inte borde vara min utan hans. Det är han som har gjort fel och ska ha skulden, inte jag. Men det är svårt att prata om våldtäkt. Det är så tyst om det, som att det vilar en skam över själva ordet. När man läser om våldtäkt är det mest fokus på offret. Man borde ifrågasätta förövarna, männen som gör det här. När går det fel? Varför händer det?

En gång efteråt har jag sett han som våldtog mig. Det var mitt på dagen, i centrala stan. Jag kände igen honom direkt, även om det hade gått lång tid. Jag började skaka, det var jättejobbigt. Jag har ingen aning om vem han är och jag vet inte om han bor här. Han ser ut som en helt vanlig kille.

Även om jag vågar prata om det som har hänt i dag så är det fortfarande komplicerat. Känslan att inte ha rätt till sin egen kropp sitter i och jag har fortfarande mardrömmar om att någon tar sig in i mitt hem och överfaller mig. Även om jag har gått vidare och insett att jag inte bara är ett offer utan en överlevare så kommer jag aldrig att glömma det han gjorde mot mig."

Berättat för Sara Oscarsson

Marie heter egentligen någonting annat.

Läs mer:

Fällande domar i våldtäktsfall i Hälsingland de senaste två åren

Därför begår män våldshandlingar mot kvinnor

Något är fel med våldtäktsåtalen i Sverige

Efter våldtäktsförsök lämnar två tjejer in ett medborgarförslag i Ljusdal

Trygghetskänslan ökar i Gävleborg enligt rapport

Mer läsning