Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låt oss fira livets glada dagar

/

Så är den här igen: Fars dag.

Annons

Min högst personliga åsikt är att den här dagen borde strykas ur almanackan, liksom för den delen även mors dag. Visst kan det ha sin charm med mors och fars dagsmiddagar och tårtor och handritade kort. Men ändå. Fars och mors dag är inte alltid bara glädje. I en tid där vi inte bara har kärnfamiljer utan även bonusfamiljer och regnbågsfamiljer vore det kanske på sin plats att göra fars och mors dagar till något alla kan vara delaktiga i, varför inte bara livets dagar? Dagar då vi alla kan fira att vi kommit till världen för att någon valde att föda oss?

Själv miste jag min far när jag var tio år. Det hände på sommarlovet, gick hastigt, och vände upp och ner på hela min värld. Alla traditioner förändrades. Första julen satt vi där, mamma, mormor och jag, och tittade på varandra. Julstämning? Nä.

Fast värre var det till just fars dag. Då magistern sa:

– Och nu på söndag är det fars dag, så nu får alla rita fars-dags-kort och ta hem.

Jag gick fram till magistern i katedern och sa:

– Men, jag har ju ingen pappa?

Och magistern sa:

– Du kanske kan rita ett kort till din morfar?

– Fast, han dog för två år sedan.

Och magistern sa:

– Men farfar då?

– Han dog 1932...

Magistern blev mycket betänksam, men så lyste han upp:

– Du kanske kan göra ett kort till en granne?

– Nä, våra bästa grannar är Jehovas Vittnen, de firar inte fars dag...

En god vän blev förra hösten äntligen pappa. Barnet föddes, kämpade i två månader, men i början av november blev lilla Maja ett änglabarn, och min vän skrev några dagar senare på sin facebooksida:

– Om man inte längre har något barn, är man en far då? Ska man fira fars dag?

Det finns och har alltid funnits många barn som inte har, kanske aldrig har haft, en far i sina liv. Och det finns pappor som inte fått behålla sina barn, som av skilda anledningar inte kan eller inte får ha kontakt med dem.

Så här 45 år efteråt kan jag nästan tycka litet synd om magistern. Han blev med tiden en av mina favoritlärare, och han försökte nog bara göra något bra den där fars dagen. Men, varför kunde han inte bara ha sagt "du kan väl rita en teckning åt mig?"

Kanske tycker någon att jag förstör hela fars dagsstämningen med den här krönikan. Säkert finns det människor som lever lyckliga i alla sina farsdagar bland sockor, skjortor slipsar och gubbdagis-presentkort som slagits in i prydliga paket och överräckts under glada tillrop till farsgubbar i alla åldrar, och som tycker jag ska gå någon annanstans och vara kränkt. I så fall vill jag bara säga: Den som är lycklig nog att ha föräldrar har 363 andra dagar varje år att visa omtanke och kärlek till dem. Gör det, så länge ni har dem kvar!

Mer läsning

Annons