Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läsarnas egna berättelser: "Ambulanspersonalen räddade mitt liv"

/

Förslaget om jourtid för ambulanspersonalen har skapat upprorsstämning – såväl bland ambulanspersonal som bland invånarna i Hälsingland.
Här kan du läsa flera hälsingars berättelser om när ambulansen var viktig för dem. Och du kan även skicka in din egen,
genom att klicka här.

Annons

Efter tre hjärtinfarkter och flera andningsuppehåll, tror jag inte jag suttit här och skrivit det här, om inte ambulans med skicklig personal kommit till snabb hjälp.

Jonny Bergqvist, Njutånger och Näsviken

Det är otroligt viktigt att våra hjältar får betalt för ett otroligt arbete.

Peter Pettersson, Bollnäs

Privat får jag tyvärr använda ambulansen lite då och då, utan den får jag problem. Personalen är ofta mer kompetenta än den läkare som tar emot på sjukhuset

Disken, Söderhamn

För några år sedan ramlade min mormor hemma och bröt benet. Hon hade väldigt ont och det var naturligtvis omöjligt för mig och min mamma att flytta henne ensamma. Ambulanspersonalen som kom var helt fantastiska, de skämtade med mormor medan de ordnade morfin mot smärtan så att hon kände sig både gladare men också trygg och säker. När det var dags att flytta över henne till båren hade de självklart tekniken inne och visste precis hur de skulle bära sig åt för att underlätta för både sig själva och mormor. Hela upplevelsen kände jag uppvisade en stor blandning av både genuin empati men även erfarenhet, man kan inte lära sig allt i böcker, en del saker lär man sig i fältet och genom att skaffa sig erfarenhet och jag tycker det är bedrövligt att man inte värnar om din personal och kompetensen dessa sitter på mer inom regionen. Jag tycker de gör helt rätt som säger om upp sig och jag hoppas att det här upproret gör att regionen inser att de måste tänka om. Patienters säkerhet och välmående är viktigare än pengar - pengar som jag dessutom starkt betvivlar de kommer spara in med det här ändå.

Kris, Söderhamn

Kortfattat: Jag har tre barn. Troligtvis hade ingen av dem levt idag om det inte funnits ambulans till dem. Iggy hade garanterat inte passerat dygnet ens en gång. Han åkte från Gävle sjukhus till neonatalavdelningen i Uppsala, där de bytte blod flera gånger. Leia och Elora (tvillingar) fick RS vid ca sju veckors ålder. Leia behövde syrgas flera gånger vägen upp till Hudiksvall från Bollnäs. Där blev vi sedan inlagda i knappt en vecka. Ambulanspersonalen tog hand om både patienterna och de oroliga föräldrarna.

Camilla Sedvall, Bollnäs

När frugan i julas fick dubbelsidig lunginflammation och bara yrade, hade dom inte kommit så hade hon inte levt i dag.

Arne Hellqvist, Bergvik

Jag är 35 år gammal och har haft Typ 1-diabetes ("ungdomsdiabetes") sedan fyra års ålder. Jag har i hela livet tagit väl hand om min diabetes – om mitt blodsocker. Men för lite drygt ett år sedan, på grund av ett slarvigt, digert misstag, råkade jag ut för min hittills enda ketoacidos (syraförgiftning) vilken ledde till att jag svimmade av. Det var en helt vanlig vardag. Jag var föräldraledig, hemma med vår (då) 16 månader unga son medan frun jobbade. Bara för någon dag sedan hade jag bytt från att ta mitt långtidsverkande insulin på morgonen, till att ta insulinet vid lunchtid istället. Men just denna dag var ganska körig och jag glömde helt enkelt bort att ta detta långverkande insulin. Istället började jag på med min dagliga hemmaträning, vilket innebar fysiska ansträngningar som i sin tur fick kroppen (levern) att tillföra extra energi till blodet. Utan aktivt insulin så steg blodsockret snabbt och jag minns inte någonting från innan jag påbörjade träningen. Allt är bara borta. Jag hade tydligen kollapsat på vardagsrumsgolvet och därmed försatt sonen att klara sig själv. Som tur var så slutade min fru tidigare just denna dag och kom hem närmare ett par timmar efter jag blivit medvetslös. Hon ringde såklart omedelbart på ambulans som omgående kom och förde mig till sjukhuset där jag vaknade upp senare mot kvällen – starkt omtöcknad och jag minns inte heller något från uppvaknandet. Tack och lov blev jag helt återställd – mycket tack vare ambulansinsatsen och ambulanspersonalen – utan bestående hjärnskada eller men. Även sonen hade väl klarat sig skapligt – som antagligen var lite för ung för att förstå exakt vad som hände. Det är knappast någon överdrift att jag kunde ha mist mitt liv den dagen och jag kommer för alltid vara djupt tacksam för ambulanspersonalen som räddade mitt liv – den dryga hälft som jag förhoppningsvis har kvar att leva!

Michael Westerlund, Hudiksvall

Under de senaste nio åren har en mig närstående familj varit föremål för sex prio ett-utryckningar med ambulans för små barn med svåra feberkramper, två olika barn. Det handlar om skrämmande och livshotande situationer. Som regel har ambulans varit på plats på 6-7 minuter och kunnat göra avgörande insatser och skapat trygghet för barnet i fråga och för hela familjen. Vid ett tillfälle fanns ingen ambulans inne men räddningstjänsten kunde komma med en brandbil och ett par man med erforderlig kunskap och utrustning för att hålla läget under kontroll till ambulans så småningom kom. Fattas nu bara att man även börjar tumma på den utvägen också om nu ambulansberedskapen blir lidande, vilket bara inte får ske med det avstånd vi har till ett fullständigt akutsjukhus i Gävle. Skrämmande att en fråga sköts så illa att engagerade och kunniga människor, som så väl behövs för vår hälsa och trygghet väljer att gå. Jag känner en del personer som arbetar eller har arbetet inom ambulansen och det handlar om människor som lyser av engagemang inför sitt värv. De ersätts inte i brådrasket. Kan inte heller tänka mig att det blir någon besparing ur ett totalt samhällsekonomiskt perspektiv i slutändan. Konsekvensanalysen - var finns den och hur ser den ut? Eller det är kanske dags att återupprätta nedlagda delar av sjukhuset Bollnäs och på få ett fullständigt akutsjukhus till i länet och minska ambulanskörningarna mellan sjukhusen.

Karl-Erik Eskilsson, Bollnäs

Den 5 mars 2012 fick jag bröstsmärta, då jag jobbade med motorsåg och upparbetning av vindfällen. Fem år tidigare hade jag genomgått kärlkransröntgen. Jag var medveten om symtomen, och åkte 1 kilometer till hemmet. Då smärtan inte gav sig, ringde jag själv 112. Ambulansen från Jättendal kom till Bergsjö på tio minuter. Vid Ilsbo stannade hjärtat. Tack vare att jag var på rätt plats, i AMBULANSEN, lever jag idag. En dryg timma senare var jag i Gävle. Grabbarna i ambulansen berättade om hjärtstoppet, annars har jag aldrig vetat om det. Var rädda om dessa duktiga sjukvårdare.

Erik Karlsson, Bergsjö

Ambulansen är viktig för mig 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Dom gånger jag fått tillkalla ambulans har varit livsavgörande, då jag jobbar med äldre som snabbt kan behöva vård är ambulansen en trygghet som jag vet finns ett samtal bort. Ett jourförslag som kan liknas med att kassörskan på Ica bara får betalt när det finns kunder i kassan hör ju vem som helst hur otroligt idiotiskt det låter. Men dom som beslutar detta har ingen aning om hur det fungerar i praktiken, allt ska låta bra på papper. Jag förstår till 100 procent att de ambulansanställda väljer att sluta, jag hade då inte velat jobba 125 timmar mer varje år för samma lön, det tror jag ingen vill? Förtroendet för Region Gävleborg minskar för varje dag detta fortsätter. Hur kommer det se ut när NI som beslutar detta behöver en ambulans men måste vänta en evighet för att Gävleborgs ambulansresurser inte finns?

Simon Andersson, Järvsö

Åtskilliga ambulansturer har det blivit för åldrade föräldrar. Färder som inte kunnat ske på andra sätt. Den mest uppseendeväckande frågan är just nu hur dagens vansinniga situation kunnat uppstå! När beslutet om nedläggning av Bollnäs sjukhus togs, var motiveringen den att problematiken kunde lösas med utökat antal ambulanser med kompetent sjukvårdspersonal. De högavlönade beslutsfattarna som tror att skattemedel är deras privatekonomi måste sätta sig bakom skolbänken och inpränta att deras löner, åldringsvården, LA-resorna och ambulansförare och sjukvårdspersonal både i ambulanser och i sjukvården faktiskt kommer ur samma börs: Skattemedel. Vem av dessa nämnda gör mest nytta för samhället och dess invånare? Var kan man bäst göra besparingar? Den stora administrativa staben som endast förbrukar skattemedel i egensyfte bör omgående på egen begäran lämna sina poster och dessutom återbetala försnillat kapital. Det är Gävleborgs läns innevånares pengar som förbrukats och nu desperat ska nyskapas för att nya galenskaper ska kunna utföras medan de som behövs ska rationalisera bort.

Ledning med diagnos?, Edsbyn

Har bara åkt ambulans en gång, och det var tryggt och väldigt bra, jag tycker dom gör rätt som säger upp sig, önskar alla gjorde det. Totalt vansinne att kräva mer jobb för mindre lön, region Gävleborg bör se över sina chefer.

Lars, Söderhamn

Då jag lider av en sjukdom som gör att jag svimmar ofta, och har lett till kraftiga hjärnskakningar, ihoptryckt njure med mera, så är ambulansen extremt viktig för mig varje dag då jag aldrig kan vara säker, de händer flera gånger i månaden ibland flera gånger i veckan som ambulans måste tillkallas hos mig, så för mig en vanlig 26 årig tjej med en sjukdom så är ambulansen väldigt viktig för mig.

Frida Bohlin, Ljusdal

Natten mot den 21 februari 2015 runt 01.00 var jag väldigt tacksam det fanns en ambulans "ledig". Det var kallt och halt ute. Jag befann mig hos mina svärföräldrar i Alfta och minst en och en halv timme till närmaste förlossningsavdelning. Väntade andra barnet och var i vecka 41+ och hade värkar mindre än fem minuter emellan. Dessutom hade jag en snabb första förlossning som tog sju timmar från vattenavgång till dottern föddes, så hade fått order att åka in så fort jag fick regelbundna värkar. Men några dagar tidigare på dagen för beräknad födsel (16 februari 2015) så hade jag fått värkar som avtog efter några timmar, så när väl förlossningen startade den natten gick det fort. Men tillbaka till natten mot den 21 februari så när väl ambulansen kom var de bråttom, och jag trodde aldrig någonsin att vi skulle hinna ner till Gävle. Hade krystvärkar när vi hade 5-10 min kvar att köra på E4, men kände att jag var tvungen att knipa. Ville helst inte ha i ambulansen. Jag hann precis komma in på en förlossningssal och halvt byta brits innan dotter nummer två föddes. Jag var inne i drygt fem minuter inne på sjukhuset. Hade sambon kört själv hade jag fött i bilen längs vägen till Falun eller Gävle. Så jag är jättetacksam över den ambulanspersonal som var kompetenta och ledig just då och än idag. Fick i alla fall en frisk dotter. Jag förstår att de väljer att sluta, menar det finns ingen som vill jobba gratis under dess premisser. Men givetvis en väldig oro den dagen jag eller mina barn eller någon annan behöver akutvård och de inte finns någon som kan komma som är kompetent utbildning. Även en ilska mot dem som sitter och bestämmer innan de verkar ha "jobbat" själv och kan se att de behövs även nattetid. Sen om de har jour ska de ju kunna vara hemma med familjen och lika gärna kunna sova hemma. Men hur smart tycker de att de är att sätta sig i en bil nyvaken eller hur tänker de att de ska bli billigare genom att hyra in sjuksyrror? Jag tror det kommer bli mycket dyrare i längden, fler sjukskrivningar och sämre kompetens i ambulansvården. Patientsäkerheten ska man inte förstöra vilket händer nu. Jag får ont i magen av att de som bestämmer inte lyssnar på de som jobbar. Finner inga ord förutom att de är sinnessjukt. Jag utbildar mig nu till undersköterska men tanken var att utbilda mig till ambulanssjuksköterska men ja nu vet jag inte om jag hade varit så sugen på att jobba med region Gävleborg som arbetsgivare.

Veronica, Söderhamn

Jag har behövt ambulans tre gånger nu under senaste två åren. Det har fungerat väldigt bra med korta väntetider. Skulle nu det bli försämringar så tiderna blir längre i väntan på ambulansen eller vården i den sämre så är det en katastrof.

Harry Tunong, Mohed

När min gamla mamma blev sjuk när vi var i sommarstugan i Los trakten för några år sedan. Som tur var fanns ambulansen då i Los och var inte ute på någon annan skjuts.

Susanne, Uppsala

När min då 13 årige son hoppade studsmatta och bröt benen på tre ställen, första dagen på sommarlovet!! Utan kompetent personal hade det slutat med tragedi, det gick inte att flytta honom utan smärtlindring! Kompetens, lugn och lyhördhet bestod den resan mellan Järvsö och Hudiksvall av, ovärderligt för mig som mamma! Alarmerande att så många slutar men förståligt, alla vårdjobb och yrken med direkt ansvar för människor skall självklart ha lön för det arbete som utförs!

Lotta, Järvsö

När min mor fick hjärtinfarkt.

Sonen, Bollnäs

För mig handlade det om liv eller död då jag hamnade i Uppsala efter en kraftig hjärnblödning. Där jag fick skallbenet bortopererat och låg nedsövd i 16 dagar. Jag och min familj har tackat läkare och vårdavdelningar efter detta men jag inser att utan ambulans och skicklig ambulanspersonal hade jag inte funnits här nu. Det är ju dom som räddade livet på mig och dom som sett till att jag fick ännu en chans att krama om min familj. Det var dom som körde mig i ilfart först till Bollnäs för att sen köra mig vidare till Uppsala. Har väldig svårt att se framför mig att dom skulle ta sig en fikapaus efter vägen utan de jobbade för mig och min framtid utan stopp. De behövs och det ska banne mig inte dras in nåt på dessa hjältar. (Så det så)

Katarina Figaro, Söderhamn

För ca 2,5 år sedan vaknade jag mitt i natten av en duns och ett klagande läte från en annan del av huset. Om det var av ljudet eller om det var undermedvetet kan jag idag inte komma ihåg. Väl ute i hallen så har min då 65 år gamla far trillat och blivit liggandes, när jag försöker kommunicera med honom så inser jag snabbt att något inte står rätt till. Min högst oprofessionella gissning är att han har drabbats av en stroke. Det fanns tydliga tecken att den vänstra sidan inte fungerade som den skulle. Med ett hyggligt adrenalinpåslag ringer jag 112 och svamlar fram att det behövs en ambulans till den aktuella adressen. Jag blir då instruerad av ett fullblodsproffs hur jag skall gå till väga (vilket jag knappt minns idag) för att underlätta för min far men även för ambulanspersonalen. Några minuter senare blir jag uppringd av en ambulanssköterska som jag har för mig hette Anna-Karin som gjorde ett strålande arbete när det gäller att få ner min puls och samtidigt förhöra sig om vägbeskrivningen till vårt hus ute på bondvischan. Väl på plats så konstaterade de att det troligtvis var en stroke och det blev blåljus och tutljud till Hudiksvalls lasarett. Några timmar senare när jag träffar läkaren som har behandlat min far så konstaterar hon att det var en hjärnblödning stor som en femkrona, detta var en följd av en längre tids högt blodtryck. Hon konstaterade även att mitt snabba agerande (klapp på axeln) samt att han kommit in i tid till sjukhuset (lotsade av proffs) gjorde att min far i dag lever ett fullt normalt liv och kan göra alla de saker han uppskattar utan några som helst komplikationer. Jag är ytterst tacksam, även om jag vet att de som hjälpte mig och min far den natten säkert "bara" ser det som sitt jobb och sin plikt. Men för oss här på bondvischan så är det ytterst viktigt att polis/ambulans/brandkår har rätt förutsättningar för att kunna bo och verka på dessa små orter. Min högst personliga åsikt är att lyssna på de proffs som faktiskt jobbar ute i de verksamheter jag nämnt ovan, var lyhörd och ge dom hellre bättre förutsättningar än sämre. Utan dom hade jag antagligen inte haft min pappa i livet idag (han är i och för sig ganska besvärlig men jag älskar honom). Ni gör skillnad!

Andreas, Järvsö

Ambulansen är en trygghet för alla. Jag själv har astma, har fått anfall så att det var bråttom in på akuten. Sedan börjar man att bli äldre, så vem vet det kan tillstöta andra sjukdomar. Och nu blir det pollen i luften, så många får besvär, och måste och måste till akuten.

Karl-Anders Lindberg, Edsäter, Harmånger

Dottern ramlade av sin ponny på terrängträning i Bollnäs. Fallet var så olyckligt att hon blev trampad på huvudet. Ambulanser kom och hon fraktades till Gävle fastspänd på en bräda. Känns väldigt otryggt eftersom akutsjukvården inte är var den borde vara längre.

Helena Lantz, Söderhamn

En släkting fick mycket ont i ryggen några veckor efter en operation av sitt knä. (Hade ramlat ner från hög höjd vid sitt arbete i en verkstadslokal.) Fanns ingen annan möjlighet att ta sig till sjukhuset än med ambulans. Visade sig att det var en propp i ena lungan.

Orolig anhörig, Näsviken

Barn med falsk krupp men med ett flertal akutbesök på sjukhuset med andningssvårigheter. Senaste gången av många: fall i hemmet så att underarmsbenen luxade ur armbågen. Att överhuvudtaget besluta om försämringar för personalen som gör det absolut viktigaste men själv sitta inne med fantasilöner är för mig en gåta. Finns inget bondförnuft kvar? Hur blir vi av med dessa personer som agerar utan sans och vett med våra pengar?

Ingegerd, Bjuråker

I yngre dagar, hade jag stora problem med astma. Fick ofta astmaanfall. Inte bara en gång jag fick åka in med blåljus till närmsta barnsjukhus (Dagens Aleris, Bollnäs). Man kan väl förklara för dom som ej vet hur det är att ha astma, dessutom få astma anfall när halsen täpps till och andningen försämras, så brukar man säga att testa andas genom ett sugrör, den känslan fast värre. Oftast är det brådskande och ibland inte, men man är ju såklart tacksam över att man har ambulansen till hands. Jag tycker att förslaget är förjävligt och kränkande mot de som räddar andras liv med argument som spara miljoner, men samtidigt kunna åka till San Francisco och slösa pengar?

SK, Bollnäs

När var ambulansen viktig för mig? Vart ska jag börja. Jag börjar såhär: jag växte upp med Leif, min styvpappa, som jobbade inom ambulanssjukvården i Bollnäs i över 40 år. Han tillhör alltså en utav veteranerna där. Han har dock gått i pension nu. Men under min uppväxt fick jag följa med honom ett flertal gånger till ambulansstationen, som barn var det oerhört spännande! Jag märkte redan då hur hängivna de som arbetade där var till sitt yrke. Alla mina besök på stationen fick mig att vilja arbeta inom just ambulansvården, så under min undersköterskeutbildning så fick jag vara på praktik där under några veckor spridda över de tre åren. När man kom dit så tog personalen emot en med öppna armar, de ville lära mig allt de kunde, dom ville att jag skulle ha en sådan bra upplevelse som möjligt av jobbet de gör. Vilket jag också fick! Dom räddar liv, dom vänder inte papper hela dagarna. Dom kommer till jobbet och vet aldrig vad de kommer att möta - kanske ett barn som svävar mellan liv och död? En trafikolycka med många allvarligt skadade? En brand med flertalet brandskadade? Skottlossning med alla faror det innebär både för offer och ambulanspersonal? Dessa personer går till jobbet för att rädda liv! Och dom gör ett fantastiskt jobb. Att folk som inte arbetar inom vården kan sitta och bestämma att dessa personer ska jobba under dessa förhållanden, det är allt annat än rätt. Dom ska ha mer betalt, risktillägg med mera. Högre löner, inte mer arbetstid och mindre lön. Dom vet aldrig hur dagen ser ut, och i slutet av dagen så kan det visa sig att de har offrat sitt eget liv för att kunna rädda någon annans. Jag förstår att många väljer att sluta. Jag pratade nyligen med en annan veteran från Bollnäs ambulansstation som nyligen gick i pension, vilket han verkade tacksam över då han inte skulle stått ut med de förhållanden de måste stå ut med nu. Det är tragiskt, såhär ska det inte behöva vara.Under åren jag bodde med min mamma och Leif så spelade ambulansen en stor roll för oss, inte bara för att det var en försörjning för vår familj. Utan även för att en nära anhörig led av psykisk sjukdom vilket ledde till flertal självmordsförsök. Många av dessa gånger kan vi tacka just Bollnäs ambulanspersonal för att denna viktiga människa fortfarande finns i livet idag. Jag står dom i skuld. Stå på er underbara ambulanspersonal i Bollnäs - och alla ni andra i landet. Ni gör ett fantastiskt jobb och ni förtjänar bättre arbetsförhållande än detta. Låt dom inte trampa på er. Och tack ännu en gång för allt ni gjort för mig och min familj.

Monica J, Motala (född och uppvuxen i Bollnäs)

Jag själv har ingen erfarenhet av att åka ambulans, men att bara få känna trygghet att vi har möjligheten att få mötas av kunnig vårdpersonal är en form av trygghet. Har två barn som innefattar att det kan hända vilken olycka som helst med de små.

Annika, Bollnäs

Första gången ambulansen var viktigt för mig var när jag fick min stroke och andra gången vid min hjärtinfarkt. Sen har jag epilepsi på det och ska åka in fortast möjligt på sjukhuset vid ett anfall. Så jag vet ju aldrig när jag behöver en ambulans. Men betyder mycket för mig det gör den som är i behov av den titt som tätt och när jag väl behöver den vill jag bli bemött av en glad trevlig och framförallt kunnig personal inte någon inhyrd som inte tar saken på allvar. Nä hellre en nöjd ambulanspersonal än högavlönade chefer som inte kan rädda mitt liv.

Karin Söderlund, Söderhamn

Åkte upp på akuten i Ljusdal, vart hemskickad på grund av blodvärdet inte låg så lågt att dom ansåg att jag inte var så dålig. Hinner vara hemma två timmar innan jag måste åka iväg igen och då var det raka vägen till Hudiksvall. Och då var det verkligen kris jag höll på att förblöda. Ambulanspersonalen var helt underbara dom tog själv beslutet att inte åka via akuten. Utan deras superjobb hade jag inte levt idag enligt läkarna.

Lena, Ljusdal

En fullt fungerande, tillgänglig och kompetent ambulansverksamhet är alltid viktig för de som råkar illa ut. Och det kan vem som helst göra när som helst. Tyvärr började regionens mindre begåvade chefer att begränsa ambulansens livräddande möjligheter redan när de för några år sedan införde regeln "ingen som inte absolut behöver åka ambulans ska få åka". Denna regel har lett till felaktiga beslut i ambulansen då svårt sjuka i behov av omedelbar akutvård "dumpats" på hälsocentralen istället för att skjutsas till sjukhus. När man medvetet spelar med människors liv för att spara in femton minuters ambulansfärd efter att man redan gjort en utryckning är man inne på en farlig linje. Problemen med jouren har fått personalen att reagera men för oss alla som kan ha oturen behöva en fullt fungerande ambulans är problemet större än så. Allt från SOS-alarms ständigt återkommande problem, ska patienten "få åka-formulär" och nu jourfrågan kräver större och mer genomgripande förändringar. Gärna tillbaks till det gamla sättet för länge sedan när det var självklart att ambulansen kom utan att hindras av klent underbyggda bedömningar.

Det var bättre förr, Alfta

Eftersom vi inte har något fullvärdigt akutsjukhus i Bollnäs så krävs ambulanser med kvalificerad kompetens. Vår son blev påkörd för några år sedan och ambulanspersonalen räddade förmodligen livet på honom. Region Gävleborg visar nu vilken inkompetens det finns bland högre tjänstemän och politiker. Det är helt obegripligt hur det kan fattas beslut på detta vis. Lyssna på medarbetare som vet hur vården fungerar istället för att åka till USA på studieresa. Ta hand om de anställda så de vill stanna i vården när det redan nu är svårt att få personal.

Lisen, Bollnäs

Jag bor i Glesbygden å väldigt beroende av en fungerande sjukvård. Allra helst säker vård som hos alla erfarna ambulanspersonal som finns i Bjuråker. Jag vet inte hur många gånger dom fått rycka ut för min skull. Det under många långa år. Det har varit bilolyckor, rå misshandel som var allra värst då jag behövde omedelbar intensivvård. Vet inte hur det gått utan dom duktiga på ambulansen då första vården är som viktigast. Var väldigt illa däran. Tack säger jag än en gång till dom. Andra gånger har det handlat om transport in på akuten med brutet ben. Ledband som gått av osv. Alla gånger lika underbart bemött...

Nu levnadsglad, Friggesund

Hej, För min egen del så har jag aldrig kommit i den situationen att vara i ett behov av ambulanstransport. Min mor har där i mot behövt nyttjat ambulans, senast för cirka två år sedan. Och det är jag väldigt glad för. Hon är nu 82 år, och när man blir gammal och bor i ett eget hus, så är det viktigt att samhällsfunktionerna fungerar för oss alla på ett bra sätt. Det man nu läser och får till sig, gör en lite förskräckt. Det som nu ledningen inom Landstinget Gävleborg föreslår som förändring utifrån att kunna minska på kostnaderna ter sig lite märkligt, eller rättare sagt högst märkligt, helst när det samtidigt rinner pengar mellan ledningens fingrar när det gäller kostnader för att förkovra sig i hur andra sjukhus arbetar med kostnadsmassan och verksamheter i USA och team Buildings chefer i mellan. Man kostar bara på de som inte har direkt med patienten att göra, i flesta fall. I stället så borde ledningen göra en nulägessituation på alla avdelningar med personal representanter för aktuella avdelningar, samt en uppföljning på vad som är kärnverksamhet och hur den bedrivs och se om det finns metoder som skulle kunna utvärderas och generera en bättre relation mellan de olika professionerna som samverkar för att utföra det tänkta arbetet på bästa sätt för PATIENTEN. Det skulle vara väl investerade pengar i verksamheten för framtiden, och man kanske ska tänka att vissa verksamheter måste få kosta pengar. Men inte genom jippo och "jonglera" med skattebetalarnas pengar! Ni får inte glömma bort vilka ni är till för! Hur skulle det vara om ni själv alla chefer minskade er ersättning med 40%, och för att kunna få 40% upp, så skulle era anställda få ge en bedömning på hur ni sköter er verksamhet, det skulle vara en bra morot för er chefer som vill ha uppföljning och kunna mäta mot hur man sköter sig. Många av er chefer har en grundersättning på allt från 40000 till irka 1250000 kr/månad (och vissa ännu högre) utifrån ansvar och utbildning. Lite som Monitor andan, för er chefer! Det tror jag skulle ge mer till patienten och skattebetalarna än vad det ni håller på med nu. Ni styrande politiker sitter snart löst om ni fortsätter på den inslagna vägen, det kommer ett nytt val igen snart.

Nyval, ny ledning, Hudiksvall

Mer läsning

Annons