Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturvärsting summerar sin spretiga karriär

/
  • Stefan Daagarsson lever ensam på sin gård utanför Bollnäs. Här sitter han gärna och försjunker i sin konstsamling.
  • Stefan Daagarsson vid två av sina egna tavlor, som hänger kvar efter sommarens utställning.
  • Stefan Daagarsson har många klippböcker som dokumenterar hans liv och karriär.
  • Minnen av Rotebergs-raggarns kvarlevor. Scenkläder, gitarr, och löpsedeln från den gången då Dagens Nyheter skrev sin stora artikel om den fiktiva karaktären.
  • Högt och lågt. På en monter med konstföremål sitter en klisterlapp från Rotebergs-raggarns fanclub.
  • Rariteter. Rotebergsraggarns skivor är inte så lätta att få tag på.
  • Stefan Daagarsson som Rotebergs-raggarn.
  • Stefan Daagarsson har nyligen avslutat sommarens utställning.

Författare, konstnär, raggarikon, gallerist, visdiktare och förläggare.

Stefan Daagarsson är både underbarn – och skandalmakare.

Nu skriver han sin egen historia.

Annons

Det är svårt att tänka sig en person med spretigare meritförteckning än Stefan Daagarsson.
Nyligen var det 45-årsjubileum av hans romandebut på Bonniers. Då var han 21 år. Den korta romanen ”...är att berätta allt” fick glimrande recensioner av bland andra PO Enqvist i Expressen. Den kallades tuff, stark och kompromisslös.


Daagarsson har drivit konstgalleri i Hälsingland i över två decennier, och som konstnär har han utvecklat en egen teknik, bläckmåleriet. Hans alter ego Rotebergs-Raggarn är kult bland raggare. Som en Eddie Meduza, fast med finess.
Daagarsson växte upp i den lilla byn Sörbo utanför Bollnäs men de viktiga åren mellan 9 och 13 inne i Bollnäs. Han gick aldrig gymnasiet, och skolkade sig igenom åttan och nian efter att ha varit sjuklig och kommit efter med matten i skolan.
– Jag hade hjärnhinneinflammation, det var då jag blev geni förstår du, säger Stefan Daagarsson.


Han har många vänner – men också en del ovänner. Varför?
– Jag är stark och självständig. Min son, som inte säger så mycket gott om mig, sa häromveckan ”Du har aldrig varit en smilfink och det ska du ha kredd för, farsan!”. Det är en fin komplimang.
Han jämför sig med en stor stark bisonoxe. Fredlig – tills han blir anfallen. Då säger han ifrån.

Stefan Daagarsson har en långvarig konflikt med några tjänstemän i Bollnäs kommun. Han anser att de inte har tagit tillvara på möjligheten att samarbeta med hans konstcentrum Daagarsson-gården i Lenninge strax söder om Bollnäs. Här finns ett privat galleri och konstmuseum som röner stort intresse, men som kunde vara så mycket mer om kommunen kunde förstå värdet av det och hjälpt till med marknadsföringen, menar han. Då skulle det komma många turistbussar till kommunen.
– Jag är inte bitter, men jag är fly förbannad över deras okunnighet.
Striden kulminerade i fjol när kommunen sänkte sitt ekonomiska stöd till ideella Lenninge Konstförening, som han var med och grundade och är ordförande i. Då tackade Daagarsson helt nej till pengar.

Han ställer motvilligt upp på en intervju för Helga. Egentligen har han dragit sig undan, och lever stilla och ensam på sin gård.
– Jag har levt i offentligheten sedan 60-talet. Jag har inget behov av det längre. Du kanske tror att jag hycklar, men det är sant. Jag uppskattar mer och mer att vara ifred, man slipper en massa bråk. Jag är ganska nöjd med att ge mina fåglar mat. Jag tar emot människor på helgerna. Det räcker.
Stefan Daagarsson har skrivit ner sin sista vilja; att skickas direkt till kremering utan ceremoni.

Alla Hälsinglands kulturpersonligheter sägs ha en åsikt om Daagarsson. Nu har han bestämt sig för att skriva sin egen historia. I dag kan vi publicera ett utdrag – berättelsen om hur han blev sågad av Ljusnans chefredaktör som tonåring. Han tycker fortfarande att det känns skönt att ha överbevisat redaktören om att kunna skriva. Daagarsson drivs av upprättelse.
– Jag har blivit förnedrad många gånger. Jag kan hantera en penna, och det kanske är nyttigt att dela ut en haksmäll mot de som förnedrar. Så kanske andra kan få ett visst mod, det är inte säkert att pamparna får sista ordet.
Det finns ett antal kapitel nedtecknade i Daagarssons kollegieblock. Troligen kommer texterna att bli en självbiografi, och kanske också en nyckelroman om Bollnäs. Många kulturpersonligheter riskerar att hamna i tryck, både lokala och nationella. Men han vill inte förstöra spänningen genom att berätta vilka som kommer att föräras ett kapitel. Från sin tid som författare och förläggare känner han giganter som Ivar Lo-Johansson, Sonja Åkesson, Bo Setterlind, Katarina Taikon och Bengt af Klintberg.
Men han befarar att han måste sno sig med pennan. Pumpen är dålig, säger han och tar sig för bröstet. 2010 gjorde Daagarsson en komplicerad bypassoperation, som han fortfarande försöker återhämta sig ifrån.

Stefan Daagarsson är kristen sedan barndomen. När han var liten skulle han bli präst.
– Så fort det var 5–6 vuxna hemma ställde jag mig på en stol och drog salvelsefulla predikningar om att gå den smala vägen. EFS-kapellet var det enda nöjet som fanns i Sörbo. Jag och morsan brukade gå dit, och jag lärde mig pastorernas maner.
Lillsyrran lånade farsans hatt och tog upp kollekt, som barnen delade på.
Efter konfirmationen svalnade Stefan Daagarssons glöd. Kamraterna hånade Jesus, och Stefan var lättledd.
– Sen vart jag ganska vild i övre tonåren sörrö. Det vart sponken och raggarbilar. Jag fyllde 18 år samtidigt som mellanölet och p-pillret kom.
Nu har han gjort upp med Gud, och är djupt troende helnykterist. Han är säker på att Gud räddat hans liv många gånger. Ett exempel är att Stefan aldrig lärde känna Eddie Meduza. Krocken mellan två karismatiska, kreativa drinkare hade kunnat bli fördärvet, tror han.
– När jag var 40 år insåg jag att jag varit skyddad av en högre makt i de mest farliga situationer. Både i Stockholmsnatten och i skogarna här. Det kan inte finnas några andra förklaringar än Gud, Jesus och Den Helige Ande, säger Stefan Daagarsson.

Han tar emot i Lim-Johanrummet på sin gård. Här hyllar han Lim-Johan, den världsberömde äktnaiven från Ovanåker, med en egen svit oljemålningar som berättar om hans liv och gärning.
I en av de stora skolsalarna hyser han Lenninge Konstförenings galleriverksamhet.
I en annan skolsal är väggarna täckta av tavlor. Det är Daagarssons egen konstsamling, hundratals bilder. Evert Taube, Anders Zorn, Sigvard Bernadotte, och den älskade naiven Einar Svedin från Trönö. Förmodligen länets finaste privata konstsamling.

I ett fjärde rum har han samlat minnen efter Rotebergs-Raggarn. Det är Daagarssons karaktär från 1980-talet; en snäll raggare som spelar rock’n’roll och älskar Edsbyns IF. Han är ungefär som en hälsingsk Eddie Meduza. Fast medan Rotebergs-Raggarns vulgära kusin vältrade sig i könsord byter Raggarn ut rimordet på ”full” mot ”tjofaderittan” eller ett gitarrpling.
Raggarn är en underdog som aldrig tar parti för överheten. Den kärleksfulle Rotebergs-Raggarn bor hemma hos Morsan, som har kaninfarm. Han brukade berätta mycket om Morsan i sitt radioprogram i P4 på 80-talet. Raggarn blev också en sanningssägare som kommenterade länets händelser.
Länge var Rotebergs-Raggarns sanna identitet en hemlighet. När Dagens Nyheters kulturchef Arne Ruth reste till Hälsingland för att intervjua honom spelade han med i hemligheten.
Daagarsson får fortfarande mejl från fans som undrar om det är någon spelning på gång. Skivorna är svåra att få tag på, men på Daagarsson-gården finns de fortfarande.
Daagarsson sjunger gärna några strofer när han berättar om Raggarn. Men han vill inte ta fram gitarren och sjunga framför videokameran. Rösten är inte i skick.
– Jag är perfektionist, vilket många inte tror för mitt yttre. Ska jag sjunga mer ska det vara bra.
Enligt Stefan Daagarsson lever Rotebergs-Raggarn fortfarande. Han spikar kaninburar åt Morsan och bidar sin tid. Och han utesluter inte en comeback.

Mer läsning

Annons