Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Våga vägra vara livrädd

/

I lördags tog jag bilen till motionsspåren vid Hällmyra i Söderhamn. Precis som jag gör flera dagar i veckan, året om, för att springa, gå eller åka skidor.

Annons

Ibland har jag haft med mig en hund, men oftast tränar jag ensam, så även den här gången. Det är liksom den bästa formen av terapi – att vara ensam i skogen med sina tankar. Den här lördagen hann jag ungefär femtio meter på elljusspåret innan jag hälsade på en bärplockande man. Han besvarade inte min hälsning, men reste sig upp, tittade på mig och sa: "Törs du springa i skogen efter allt som har hänt?".

Jag har alltid varit i skogen. Från början som mer eller mindre ofrivillig åskådare när jag var för liten för att springa orientering själv, men så småningom började jag tävla och träna på egen hand. Och ju äldre jag blev, desto längre blev löpturerna på elljusspår, stigar och i obanad terräng. Varje nytt ställe jag flyttade till utforskades med löparskor på fötterna, för att lära känna en ny skog och hitta de bästa träningsställena.

Så här har det alltid varit. Och jag har aldrig någonsin varit rädd. Jag har knappt reflekterat över att man kan vara det. Jag har inte varit rädd för varg, inte för björn eller lo eller något annat rovdjur. Jag har liksom inte riktigt förstått varför jag ska vara det. Skogen är ju min, jag springer precis som jag vill, och under de nära på 30 år som jag sprungit omkring är nog det farligaste jag sett nån huggorm som ringlat undan i blåbärsriset med ett argt väsande. Jag antar att många björnar sett mig. Kanske nån varg också. Men i så fall har de skyggt tittat på avstånd och tagit till flykten. Så som de allra flesta djur gör.

Jag har inte heller varit rädd för att bli överfallen av någon galning under mina träningsrundor. För mannen jag träffade vid Hällmyra syftade så klart på det som hände i Stockholm här om veckan, när en ung tjej antagligen mördades under en löprunda. Fruktansvärt, så klart – men jag tänker inte gå med på att bli rädd nu heller. Jag tänker inte springa med nyckelknippan i en knuten näve och med en ständig blick över ena axeln. För det finns ingen anledning.

Det finns galningar. Tyvärr är det svårt att skydda sig mot dem, och därmed kan man inte heller gå omkring och vara rädd för att något kan hända. För i så fall skulle jag behöva vara rädd och misstänksam mest hela tiden, mot alla okända i min omgivning. Jag skulle vara rädd för han som står bakom mig i kön på Ica, han jag möter på gatan en vanlig tisdagseftermiddag, eller han som sitter i maskinen bredvid mig på gymmet.

Jag vägrar börja vara rädd. Jag vägrar tänka på var jag springer, om jag har musik eller inte i öronen. Jag tänker fortsätta njuta av skogen, stigarna, bergen – och ensamheten.

Mer läsning

Annons