Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Utan ett hem står man inte ut

/

En dag är de bara borta. Inget svirrande, ingen snabb rörelse genom luften, som då när det är som varmast. Ingen svart båge lågt över vattenytan i kvällningen. Svalorna har gett sig av.

Annons

När jag var liten och bodde i Zimbabwe minns jag att de brukade dyka upp ungefär vid den här tiden, just när de stora jakarandaträden hade slagit ut. Översållade av blå blommor stod träden mot himlen, där svalorna flög fram.

Det var tidigt 70-tal och ont om lärarjobb. Mina föräldrar flyttade från Malmö till en liten by i Småland, där det fanns något så exklusivt som ett jobb åt pappa på högstadiet inne i stan, ett vikariat åt mamma i byskolan – och tjänstebostad alldeles intill. Flytten från trean i Malmö till huset vid björken minns jag inte.

Inte heller flytten därifrån, via en termin i England på språkskola för mina föräldrar. Själv fick jag gå på dagis och lära mig engelska ungefär samtidigt som jag lärde mig att prata på svenska. Nästa ställe är det första hem jag minns: det stora vita huset med svala grå cementgolv, plåttak och veranda på framsidan, röda gerbera längs trädgårdsgången och jakarandaträden som gav skugga. Det var också en tjänstebostad, till pappas tjänst som lärare på en internatskola långt ute i den zimbabwiska bushen.

Det var inte där, utan i Sverige som jag lärde mig vad hemlängtan är. För till Sverige åkte vi när det första treårskontraktet var slut. Här fanns nästan bara vita människor, och folk sa: Vad roligt att ni är hemma! Men jag var tusen mil från hemma. Jag var fem år och minns den förvirrande känslan av att förstå vad folk sa, men inte vad de menade. Och jag minns den stora lättnaden när flyget gick in för landning, hemma i Afrika igen: Titta mamma, ett majsfält!

Det var så jag växte upp, i en rörelse mellan länder och kulturer. Vi tillbringade något eller några år på varje ställe. Kanske är det därför jag tycker så mycket om svalor, som rör sig mellan världsdelarna och bygger nya bon.

Jag lärde mig hur man gör: Man rensar ut det man inte behöver, packar sina saker, säger hejdå till grannar och kompisar. Några håller man kontakten med. De är vänner. Och så gör man ett hem på nästa ställe, för utan ett hem står man inte ut.

När jag var 17 år satt jag i en fåtölj i mitt första egna hem. Det var ett studentrum med smalrandiga bruna tapeter och jag hade flyttat över 20 gånger. Jag bodde där i två år innan jag drog vidare. Sedan har jag fortsatt att flytta. Av rastlöshet, för barn som behöver något större för att växa, för jobb och för kärlek.

Alla dessa flyttar gör någonting med en. Med åren har jag fått lära mig att man kan ge bort flyttkartongerna, i stället för att ständigt ha dem i beredskap. Jag har lärt mig att fönster kan behöva putsas även om man inte ska flytta, och att man kan bo kvar så länge att det behöver städas under badkaret och bakom spisen. Det hör ju till flyttstädningen annars.

Jag har fortfarande inget svar på frågan om varifrån jag kommer. Men jag trivs mellan Hälsinglands blåa berg, även om jag skickar en tyst hälsning hem med svalorna varje höst.

Mer läsning

Annons