Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: När träningen tar över allt

/

Annons

Jag hade en så bra plan. Allt var uttänkt, klappat och klart. Jag visste exakt vad jag skulle göra, och hur jag skulle lägga upp min vinter fram till den första söndagen i mars. Sömn, träning, mat och tävling – allt var upplagt enbart med tanke på den dagen. Nu sitter jag här och det känns som att hela mitt liv har rasat ihop. På grund av en förkylning. Och jag inser att det finns något osunt i allt det här.

Jag ska förklara. Ni som har läst mig i den här spalten vet att träning och tävling är en enormt stor del av mitt liv och min identitet. Den senaste tiden har verkligen hela min värld kretsat kring skidåkning och träning – med siktet inställt på Vasaloppet i mars. Målet har varit tydlig och ambitionen hög. Jag har tänkt på det varje dag sen jag bestämde mig för att åka en gång till, alltså sen i mars förra året. Och jag har tränat bra. För så länge jag är skade- och sjukdomsfri så gör jag alltid det – det är ju det bästa jag vet.

Men för eller senare kommer bakslaget. Det kan man räkna med, eftersom det någonstans är så livet i stort är. Mitt bakslag kom för några veckor sedan, när kroppen bestämde sig för att ta ett break och skaffa sig lite förkylningsvirusar. Inte så särskilt många, eller så speciellt aggressiva, men nog för att det skulle sätta stopp för Vasaloppsmaskineriet helt och hållet. Utan att överdriva blev jag, och är fortfarande, helt knäckt.

För en elitidrottare som har träning som sitt heltidsarbete är en sådan reaktion inte så konstig. Jag menar, att inte kunna gå till sitt jobb på grund av sjukdom under en längre tid är inte kul för någon och kan få större konsekvenser. Men att jag – en snart 34-årig före detta elitidrottare som jobbar med något helt annat och tränar för att det är kul, och som dessutom inte har några som helst krav på sig från nån när det kommer till prestationer – reagerar så här är ju inte helt sunt. Det förstår jag själv. Någonstans.

Jag försöker varje dag förklara för mig själv att en förkylning inte är en dödlig sjukdom och att mitt liv inte hänger på det här. Det blir bra ändå. Ibland funkar det att tänka så. Men ibland känns det bara förbannat jobbigt. Och det är då jag inser att träningen är en så viktig del av mitt liv att det ibland slår över och blir en belastning.

För jag förstår ju att det här inte är hela världen. Att jag ändå ska vara glad över att jag är frisk i det stora hela, har ett jobb att gå till och kan ägna mig åt sånt jag tycker allra mest om på fritiden. Och jag är inte så sjuk att jag kastat in handduken – än. Siktet är fortfarande inställt på Vasaloppet, även om de där nio milen nog kommer gå långsammare än jag hade tänkt mig.

Och när det är avklarat ska jag se till att skaffa mig en alternativ hobby som funkar även när man är förkyld. Typ knyppling eller schack.

Fler krönikor av Elin Woxlin:

Vad jag har i mitt glas ska du skita i

En vädjan från en skidåkare

Följ nyhetsflödet och få pushnotiser om viktiga händelser från ditt närområde. Ladda ner vår nya app här, till Iphone eller till Android!

Iphone: App Store

Android: Play Butik

Mer läsning

Annons