Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Långfredag är att gå på dejt med en man som bara pratar om sig själv

/

Jag blev expert på mina dejters särintressen. Nässelsoppa, portföljer och Friedrich Nietzsche. Att dejta utan att få några motfrågor, är som en långfredag utan dess like.

Annons

Vi gjorde slut i november 2014. Två månader senare skaffade jag tinder. En dejtingapp med oanade möjligheter för en tvåsamhetstörstande singel.

Mina ambitioner var skyhöga och kalendern bokades snart upp med en dejt i veckan. Alltid på en fredag. Tinderfredag.

Jag kände mig som Carrie i Sex and the city – fullkomligt frigjord. Havet är stort och fiskarna många, tänkte jag och kastade mig ut.

Ack, så fel det gick.

Läs också: Krönika: Heterosnubben som blir kåt när jag hånglar med en tjej

Den första killen jag träffade hade sju likadana lila mössor. En för varje dag. Han tyckte att ost var ett hantverk och ägnade en timme av den tre timmar långa dejten åt att visa mig bilder på olika glasögonbågar som han funderade på att köpa.

Jag satt kvar. Nickade intresserat. "Jaha, hur dålig syn har du?", "När fick du glasögon?", "Cheevreost vrs blåmögelost?".

Ingen motfråga tillbaka.

Jag fick inget utrymme till att förkunna honom om att jag briljerar med minus fem i närsynthet, innehar pannkaksrekordet på Celsiusskolan i Edsbyn och samlar på bilder från filmen Fucking Åmål.

När vi skildes åt frågade han mig vad jag pysslade med i livet.

"Jag pysslar med journalistik."

"Jag har en morbror som är journalist, en gång lyckades han få fram ett riktigt scoop, det var en myndighet som hade..."

Jag hörde aldrig mer av mig.

Läs också: Krönika: En betraktelse från medicinpåsar och svettiga armhålor och dålig lön

Nästkommande tinderfredag tedde sig snarlikt. Redan efter en halv öl höll min nya manliga dejt en monolog om varför försvarsmakten behövs i samhället. Varje mening efterföljdes av att han upprepade gånger viftade med pekfingret i luften. Vifft, vifft.

Jag slutade lyssna och börja i stället betrakta den ytterst märkliga fingerrörelsen. Vad jag tyckte om försvarsmakten frågade han mig aldrig om.

Sådär fortsatte det. Fredagar och män passerade. Jag blev expert på mina dejters särintressen: nässelsoppa, portföljer och Friedrich Nietzsche.

Att rynka på pannan, lägga huvudet på sned och humma instämmande blev en huvudroll, vilken jag axlade med bravur. "Hm, jaha, säger du det, nämen".

Ingen av mina dejter gjorde sig besväret att ställa några frågor om mina intressen, min personlighet eller min barndom.

En morgon vaknade jag upp och insåg att självutplåningen stundade. För många tinderfredagar hade passerat. Nu fick det vara nog. Jag raderade appen och började tvivla på min sexuella läggning.

Kanske träffade jag fel snubbar. Jag vet inte. Men fenomenet är fascinerande.

Den här långfredagen ska jag dricka bubbel, dansa till Carola och absolut inte gå på tinderdejt med en man.

Den här krönikan blev filmatiserad en gång. Se videon här.

Läs också: Sol och härligt till påsk – glöm det: "Våren har inte kommit än"

Mer läsning

Annons