Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Från högklackat till fotbollsskor

/

Som jag längtar i slutet av varje vinter. Äntligen ser jag slutet på kalla morgnar på väg till olika vinteridrotter. Fram träder bilden av mig själv i en brassestol. Bekvämt tillbakalutad med en färgglad plastmugg kaffe i handen.

Annons

Solen skiner, gräset är grönt och jag sitter där någon meter intill sidolinjen på fotbollsplanen. Fotbollsmorsa, det är ju det jag är. En del av min identitet. Fast i år kommer det se annorlunda ut. Måndagar betyder numer att jag rusar från jobbet, snabbt svidar om från kontorskläder till träningsoverall och gympadojjor och ställer mig på konstgräset omringad av ett gäng 11-åriga grabbar. Och alltså inte som intresserad förälder, utan som l e d a r e.

Skräcken jag känner är inget jag kan förneka. Fast egentligen, att gå från jobbet där jag tar ut riktningen och försöker få ett gäng vuxna att springa fortare, röra sig smartare och gemensamt spela fram bollen och placera den i krysset mest varje dag, till att göra detsamma med ett gäng kids? Hur svårt kan det vara?

Eller är det kanske viss skillnad ändå på att leda en redaktion med erfarna journalister som tillsammans jobbar för att ge er intressant och relevant journalistik och på att få en grupp barn på väg upp i tonåren att få ut det mesta av allt fantastiskt som lagsportande har att ge?

I mångt och mycket tänker jag att psykologin är densamma, målet att få människor i en grupp att samspela och dra nytta av varandras styrkor, samtidigt som man måste hitta sätt att stötta i varandras svagheter är väl detsamma oavsett om det rör sig om vuxna eller barn.

Men så har vi det där med att journalistik liksom finns inom ramarna för min komfortzon medan mina fotbollsskills lämnar en del att önska efter att ha legat i träda sen jag var i sådär 15-årsåldern.

Tekniken saknas alltså, men viljan är det egentligen inget fel på. För hur härligt jag än tycker att det är sitta i den där brassestolen har jag också rätt svårt att sitta kvar när jag ser utvecklingspotential och kanske sådant som ser ut att skava i gruppen.

Att det skulle vara betydligt enklare att ta ännu en tillbakalutad säsong tvivlar jag inte en sekund på, samtidigt är jag helt övertygad om att den här sommaren kommer att bli överraskande rolig och utvecklande. Kanske ännu mer för mig än för grabbarna i laget.

Och lite är det här väl kanske mitt svar på det faktum att sonen faktiskt lärde sig att säga Zlatan innan han sa mamma.

Nu kör vi i gång!

Mer läsning

Annons