Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Dagens ungdom är inte så illa ändå

/

Det där är inte musik! Det där är bara oljud!

Annons

Sade jag häromdagen när jag satt och körde med radion på. Det var någon ny poplåt. Så fort som orden lämnade min mun, fått luft och vingar, ville jag ta tillbaka dem – stoppa in dem igen! Jag hörde nämligen ett eko av min mammas röst i huvudet. Dessa ord hade hon sagt när jag spelade min första Beatlesskiva! Har jag kommit så långt, är jag så gammal, är det sant?! Tänkte jag för mig själv. Jo, visserligen är jag nu 60-plus. Men detta handlar inte om ålder utan om åldrandes tänkande då man börjar tänka på hur saker har förändrats, en "gamlings" funderande på ungdomars beteende, musiken, teknologin, och så vidare.

Så gick mina tankar på väg till McDonalds. Där var fullt med folk och ungdomarna bakom disken fick verkligen springa. Jag gav min beställning och ställde mig åt sidan att vänta. Så som jag ofta gör när jag är i en folkmassa studerade jag människorna runt om mig – alltid en intressant och upplysande aktivitet. Jag såg en dam med två barn som satt vid ett bord. Barnen var kanske mellan 8-10 år. "Lägg nu alltting på brickan här" instruerade hon barnen. Min blick fortsatte ut över folket runt mig. Då råkade ögonen falla på bordet där kvinnan med barnen suttit. Där stod brickan med en översvämmande hög av pappersskräp. Jag hann just se ryggen av kvinnan och barnen försvinna ut genom dörren medan brickan stod kvar. Hur svårt skulle det ha varit att ta brickan och slänga skräpet på vägen ut? Hon var ju faktiskt tvungen att gå rakt förbi sopkärlen. Och vad hade dessa barn lärt sig? Att det är ok att lämna skräp efter sig? Att det är ok att förvänta sig att någon annan ska plocka upp? En cynisk liten röst inom mig viskade "tja, typiskt av dagens ungdomar!". Det var ju bara en slags fortsättning på tänkandet under resan dit.

Jag suckade och kände mig väldigt gammal och illa till mods. Men så tittade jag vidare. Jag såg ungdomarna bakom disken I nästan full språng; i konstant rörelse. Hur dom inte krockade med varandra var ett under – det var som en slags dans. Dom jobbade fullt ut, hela tiden med ett leende, varje beställning avslutades med "smaklig måltid". Inte en enda sur min såg jag.

Där var också dagens ungdomar! Villiga att jobba hårt, inte tappa humöret och stå ut med många krav. Det gav mig hopp för framtiden. Det är ju dessa ungdomar som skall ärva allt som vi gamlingar har både ställt till med och åstadkommit. Ingen lätt uppgift. Jag skulle inte villa stå I deras skor. Jag är glad att jag nu är i en ålder då jag kan stå lite åt sidan och låta världen rusa förbi ibland. Jag lämnar över stafettpinnen till dagens ungdomar. Dom har en tuff uppgift framför sig!

Författaren och föreläsaren Annika Östberg bor i Bergvik med golden retreivern Tasha och vänbon Thomas. Fängslad 28 år i USA.

Mer läsning

Annons