Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Begåvade barn är vi allihopa

/

När jag skulle börja min rekrytutbildning i flottan fick man höra av äldre värnpliktiga att tänka på två saker. Ett, var aldrig först klar med någonting för då försöker befälen knäcka dig psykiskt. Två, kom aldrig sist, för då börjar de hacka på dig.

Annons

Disträ och sävlig som jag är, var det ingen risk att jag skulle lyckas sätta ihop geväret snabbast, eller springa först i mål av alla på milen. Men jag andades ut varje gång jag blev klar med någon dum uppgift och att det fanns folk kvar efter mig. 

I lumpen granskades ens prestationer ständigt och det gällde att passera igenom obemärkt så man slapp problem. 

För övrigt, att vara bra på något premieras det ytterst lite i vårt samhälle. Vi alla känner till jantelagen. I motsatts, att komma efter eller inte klara kraven som ställs, då erbjuds det åtgärder som att delta i stödprogram eller tillgång till specialpedagoger. Och det är bra.

Men vem tänker på dem som hamnat i mittfåran annat än instämma att de står rätt och riktigt i ledet. Kanske när någon avviker som inte orkar stå rakt längre, rycker någon på ögonbrynen.

Nyligen gick SKL ut och informerade att särskilt begåvade barn bör uppmärksammas bättre och ges extra stöd i tidigålder. 

Jag hade jag gärna fått lite mer stimulans under min tid i plugget, även om jag inte räknades som särskilt begåvad eller stökig för den delen. 

I tonåren, förstod jag vikten av att befästa sin plats i gruppen, så man inte stack ut.

I klassrummet när det undervisades i mina ämnen, som historia och samhällskunskap valde jag att inte räcka upp handen när jag visste svaret, för då uppstod risken att bli kallad för stude. Eller så sa någon typ "Har du läst boken innan eller!?". Sånt där var känsligt att höra i den åldern. 

Det är inget fel att man väljer att ge extra stöd till begåvade barn. Men vi får inte glömma bort att viljan att passa in i gruppen är väldigt stark i ungdomen, så vissa döljer sin begåvning, för att bli omtyckta. 

Sen utvecklas alla barn i olika takt. De som är födda i december brukar som regel ha svårare att klara skolan än bänkgrannen som är född i januari. För barnkullar delas in efter år och inte säsong. 

Ett mittenbarn som jag, född i månad nummer sex, gick jag ut skolan med medelmåttiga betyg. Och så kom jag ut som syskon nummer tre av fyra. Jag slapp få ta ansvar som min äldsta bror fick, blev heller inte särbehandlad som min yngsta bror. 

Det har gjort mig diplomatisk och anpassningsbar som vuxen, och samtidigt ständigt mellanstimulerad. 

Kanske är det bättre än att ständigt slåss för sin existens eller känner sig tvingad att hävda sig jämt. Men vi är många som klumpats ihop där i mitten. Vi behöver också uppmuntras och känna oss särskilda.

Mer läsning

Annons