Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

– Jag kallades för hora, fitta, slampa

/
  • Rättsprocessen blev långdragen, och domen överklagades av Matildas förre pojkvän.
  • Polisens stöd var avgörande för att Matilda skulle ha kraft att gå vidare i rättsprocessen, säger hon.
  • Matildas mamma har varnade för pojkvännen.– Men inget som någon annan kunde ha sagt skulle ha förändrat något, konstaterar Matilda.
  • – Jag vill att andra tjejer ska förstå att det är inte tabu att anmäla misshandel. Det är inte okej att någon slår, säger Matilda.

Först när Matildas sambo lyfte henne över balkongen på tredje våningen, och hotade att släppa taget, förstod hon allvaret i sin situation. Till och med när polisen kom uppträdde hennes sambo arrogant och ifrågasatte deras närvaro. Matilda själv fördes till sjukhuset med skallskador efter den brutala misshandeln.

Annons

– Att jag gick vidare och anmälde honom då var nog för att jag kände ett så starkt stöd från den polis som hjälpte mig. När jag blev skjutsad in till sjukhuset hade jag tre kvinnor från polisen med mig, och hade jag inte fått det här stödet hade jag nog inte tagit situationen på allvar. Jag hade nog fortsatt att sopa under mattan. Jag tror inte att jag hade klarat att ta mig därifrån på egen hand, säger Matilda.

Matilda delar sin situation med många andra kvinnor. Hon träffade en charmerande man, och blundade för de tidiga varningstecknen. Till en början var kränkningarna verbala, och de blev undan för undan grövre. Eftersom han saknade bostad fick han flytta in hos henne, i en stad längre söderut i landet.

– Han spelade in sig hos alla, han skulle ha en relation till alla i mitt liv så att han hade kontroll den vägen. Han manipulerade sig in överallt, säger Matilda.

Hennes mamma var misstänksam redan från början, och antydde för sin dotter att det kunde vara klokt att se upp. Men förhållandet bestod.

– Det fanns ingen trygghet hos honom. Han var för inställsam, han hade ett enormt bekräftelsebehov, och skulle alltid stå i centrum, säger Matildas mamma.

Den psykiska misshandeln parades ganska snart med fysiska övergrepp, berättar Matilda.

– Allt var mitt fel. Han skulle hela tiden skuldbelägga mig, och han var väldigt svartsjuk. Om någon kille tittade på mig blev jag kallad för hora, fitta, slampa, jag var dum, jag var en idiot. Det var en sådan kväll som han först började bruka våld.

Kvällar med misshandel varvades med försoningar då Matildas sambo bad om förlåtelse och försäkrade att han aldrig mer skulle skada henne. Hon ville tro – till dess att det var dags igen. Hotelser och smällar blev vardagsmat.

– Han kunde komma in när jag satt på toaletten, och trycka mig bakåt så jag blev öm i rygg och nacke i flera dagar. Varje gång han brukade våld hade han tagit mina mobiltelefoner, kontokort och nycklar, och låst sjutillhållarlåset, säger Matilda.

Utåt och inför familjen höll Matilda masken. Hon skämdes, säger hon. Det var pinsamt. Och han lovade att det skulle aldrig hända igen. Vid ett tillfälle lyckades hon ringa till en väninna under en pågående misshandel, och polisen kom till lägenheten.

– Han brukade ta tag i mig, slänga mig i golvet, trycka upp mig mot väggen och ta stryptag. Han tryckte ut mig genom fönstret på fjärde våningen, puttade mig över sängen så jag slog huvudet i fönsterbänken av sten. Han hade rivit ut mina kläder från garderoben och slängt dem i sovrummet, och de tog in honom men släppte honom dagen efter. Då var han tyst i två dagar, säger Matilda.

Relationen försämrades undan för undan, våldet blev mer brutalt, och när misshandeln kulminerade hade paret flyttat till Stockholm. Förhållandet var slut, men de delade bostad i väntan på att de skulle kunna hitta en lösning på bostadsfrågan. En kväll hade de ätit ute tillsammans, men efter ett gräl skildes de åt. Matilda kom hem runt halv ett på natten.

– Den kvällen hade det blivit en del pajkastning via sms. Jag ville väl hävda mig och visa att jag hade fått nog. Halv tre kom han hem och började skrika och sparka på dörren. Jag ville väl inte att grannarna skulle bli störda, och därför öppnade jag. Det ångrar jag, säger Matilda, och fortsätter:

– Han stängde inte ens dörren. Han tog tag över ansiktet och drämde ned mig med bakhuvudet på golvet. När jag försökte resa mig körde han tummen rakt ned i min navel, slog mig, och tog mig mellan benen. När jag satte mig upp skrattade han och sa att vad fan grinar du för?

Han gjorde en runda i lägenheten, berättar Matilda, och gömde hennes betalkort, hennes mobiltelefoner och hennes glasögon, och han låste dörren från insidan. Och misshandeln började om.

– Han tog stryptag samtidigt som han stoppade in tummarna i min mun och tryckte ned min tunga i halsen, men jag lyckades ge ifrån mig ljud och skrika. Av någon anledning hade han öppnat balkongdörren, och några unga pojkar hörde mig. Sedan lyfte han upp mig och tryckte upp mig mot väggen, och det var då jag förstod att han blev sexuellt upphetsad av våld, i sättet han tvingade sig på mig. Det förklarade en del som jag hade varit med om tidigare, säger Matilda.

Till sist grep han tag i henne och hängde henne utanför balkongen. Pojkarna som hört henne skrika hade gått runt huset när de hörde de nya ropen på hjälp. De såg vad som hände, och tillkallade polisen. Då lyfte pojkvännen in henne igen, och gick in för att städa upp innan polisen skulle hinna fram.

– Han uppträdde som om inget hade hänt. När polisen kom tog han för sig som vanligt, och han förde sig och pratade med polisen som om det var han som hade kommandot. En kvinnlig polis tog hand om mig, och såg till att jag kom till sjukhus.

Sedan dess har processen rullat på, med kontaktförbud, domstolsförhandlingar, överklagande och till sist en fängelsedom. I väntan på hovrättens dom var mannen på fri fot, och fortsatte med att trakassera Matilda och hennes familj. Nu avtjänar han ett nio månader långt fängelsestraff.

Matilda och hennes familj är på väg tillbaka till ett någorlunda normalt liv, och hon har vänt den smärtfyllda upplevelsen till ett intensivt engagemang för kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Matildas mamma, som under åren levde med en konstant oro, har kunnat andas ut.

– Vad gör man när man varje natt ligger hemma i sin säng och bara väntar på att polisen ska ringa? Det här borde vara ett samtalsämne mellan en vuxen mamma och en vuxen dotter, men det har det inte varit. Man vill ju inte heller ge sin dotter en förutfattad mening, för alla män är inte förövare, säger Matildas mamma.

I april är fängelsestraffet slut, och Matildas före detta pojkvän kommer ut. Hon har skyddad identitet, men oroar sig ändå för att han ska hitta henne, eller iscensätta något av de hot han har uttalat: om att "plocka" hennes föräldrar, att bränna deras hus och så vidare.

– Jag känner en viss oro, men jag ska begära nytt kontaktförbud. Jag har ändå kommit långt idag, tack vare stödet från polisen, kuratorn, min familj och mina vänner som har lyssnat på mitt återkommande, tråkiga ämne. Nu vill jag arbeta för att fler tjejer ska förstå att det inte är okej att någon slår. Det är lätt att man hamnar i en negativ relation där man snärjs in. Och sedan börjar våldet.

Matilda har i verkligheten ett annat namn.

Mer läsning

Annons