Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon föll för charmen – sedan slagen

/
  • Arrangerad bild. Personerna har inget samband med texten.
  • Arrangerad bild. Personerna har inget samband med texten.

– Hur kunde jag vara så naiv? Jag är inte vek eller klen, jag står stadigt. Det är overkligt att jag varit med om det här.
Det finns en vrede i Fionas röst samtidigt som hennes ögon fylls av tårar. Såren sitter djupt men nu har hon nästan bestämt sig att polisanmäla den man som misshandlade henne.

Annons

– Han har slagit mig gul och blå och han har gråtit vid mina fötter. Det spelar ingen roll, att slå är ett brott!

Fiona är modellsnygg, och högutbildad. Hon ger ett självständigt, intryck, verkar vara den som ingen sätter sig på. Ända tills hon börjar berätta. Om mannen hon förälskade sig i och som visade sig vara våldsam. De kom båda från uppbrutna förhållanden, levde för sina jobb.

Kommer du ihåg vad du föll för?

– Han är urcharmig, snygg, en sådan som kvinnor gillar, säger hon.

Men det var något mer, de var lika; snabba i tanken och älskade att slänga käft. Passionen växte och han ville flytta hem till henne direkt.

– Nej, sa jag, du måste landa först. Sedan blev det ju så ändå.

Det var ett år sen och snart visade sig hans otyglade humör, en middag efter att hon ställt en fråga om hans tidigare liv drog han ner hela bordsduken med glas, porslin och mat.

– Det var som i en dålig film, jag förstod inte då att det finns något som heter "materiellt våld".

Förhållandet fortskred, det kunde ju vara en engångsföreteelse, tänkte hon. Man har ju rätt att bli arg...

– ... men man har aldrig, aldrig rätt att slå någon. Det är brottsligt!

Säger hon och tårarna stiger i ögonen. Minnena kommer tillbaka, men hon berättar om den kylskåpsdörr som han med berått mod slängde upp i ansiktet på henne – "det var tur jag klarade ögat" – och om en annan gång då han fällde henne bakifrån och hon föll handlöst i golvet och fick ett jack i huvudet.

– Jag var yr i flera dagar, antagligen en hjärnskakning, säger hon. Jag var tvungen att sjukskriva mig och kom till läkare.

Samma läkare som tog emot henne nästa gång hon kom blåslagen. Då undrade han vad hon varit med om egentligen:

– Och jag drog en halvlögn, men läkaren uppmanade mig att polisanmäla. I stället åkte jag hem och gav han som slog mig en broschyr från Stickan, mansjouren.

Varför polisanmälde du inte i stället?

– Jag tänkte på hans barn. Vad skulle de känna? Men jag borde ha tänkt på mig själv, jag inser det nu. Men jag var i chock och kris.

Under vårt samtal återkommer hon till ordet "chock", säger att den inte riktigt släppt än. Hur kunde hon råka ut för det här? Självanklagelserna står på rad.

– Ändå säger de på öppenvårdsmottagningen att jag kommit undan snabbt, att jag gått i tid, att det finns kvinnor som stannar i år. Men jag kan förstå det nu. Man skäms och är rädd. Och det är inte bara en viss typ av kvinnor som råkar in i sådant här, det skär genom alla samhällsklasser.

Rädslan efter våldet var enorm, säger hon.

– Hela ens existens är hotad, jag såg mig själv i spegeln med blåmärkena och tänkte att jag som aldrig behövt en man för att klara mig verkligen hamnat i skiten.

När mannen till slut flyttat ut, Fiona hjälpte honom till och med, fortsatte han att kontrollera henne genom mail, sms och brev. Det kunde komma ett hundratal på en dag, ömsom hotfulla, ömsom sådana där det stod att han älskade henne fortfarande. Hon säger att han pendlade mellan att vara macho och offer, dubbelnaturen skrämde henne.

– Jag låste om mig i sovrummet och hängde en tyngd på dörrhandtaget, så jag skulle vakna om någon kom in, och jag tittade alltid bakom mig när jag skulle köra ner bilen i garaget. Samtidigt kände jag mig förlamad, en sådan inre sorg.

– I dag kan jag önska att folk frågat mig när jag kom till jobbet med blåtira. Vi måste våga fråga!

I maj gick hennes bästa vän hastigt bort och samtidigt hade hon mailkorgen full av insinuanta meddelanden från mannen. Det blev vändningen. Hon började fundera på polisanmälan igen, för att få ett avslut.

– Jag har stålsatt mig, vet att det inte gått att nå honom när han "snappar". Samtidigt har jag hela tiden försökt förklara hans beteende. Det går inte med en man som drivs av svartsjuka, som vill ha makt och kontroll, som är känslostyrd och inte tänker på vad ens handlingar får för konsekvenser. En man med det här beteendemönstret måste man ifrågasätta: Vad får du ut av ditt beteende?

Kommer du att polisanmäla nu?

– Jag tror det. Jag har gett mig själv att bestämma det innan semestern. Jag har redan fått mina skador, men jag vill inte att nästa kvinna ska råka ut för samma sak.

– Den som utövar våld ska stå till svars. Det handlar om moral och värderingar. Det finns lagar och regler för sådant!

Innan vi skiljs börjar jag tänka på hur jag ska illustrera den här artikeln. Jag frågar om jag får fota Fionas händer, runt kaffekoppen?

– Nej, säger hon. Han kommer att känna igen dem.

Fotnot: Fiona heter något annat i verkligheten.

Mer läsning

Annons