Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Filmen om min skidvurpa

/
  • Längdskidåkaren Gunde Svan stakar in som guldmedaljör vid de olympiska vinterspelen i Sarajevo 1984 – till skillnad från Josefine Owetz som ramlar i spåret.

Nu när snön äntligen ligger vit över taken minns jag tidigare vintrar i mitt liv. Som den 2013 till exempel.
Den skulle visa sig bli lite extra minnesvärd.

Annons

Det var året då jag på allvar tog tag i min Vasaloppssatsning (den gick sedermera åt fanders, men livet är ju långt) och införskaffade en ambitiös längdutrustning. Här skulle det bli åka av i spåren, var mitt motto.

Sagt och gjort, så snart jag fick möjlighet lämnade jag Stockholm där jag då bodde, och begav mig hem till Järvsö för att åka mil efter mil inne i skogarna uppe i Harsa och runt elljusspåret inne på byn.

Särskilt minnesvärd blev en av kvällarna där i spåret. Det var nämligen en mörk och snöig kväll i januari som helvetet brakade loss och jag såg döden i vitögat för första gången i mitt liv.

Jag hade begett mig till elljusspåret för att riva av ett pass och möttes av djupa gropar längs med spåret. Runt hela slingan hade någon jäkel promenerat med sina monster till fötter. Jag skojar inte, här hade vi att göra med en ligist med minst skostorlek 45.

I en av dessa gropar fastnade jag och det ledde till att jag ramlade utav bara helvete i en av backarna och flög rakt ut i skogen. Som tur var dog jag inte. Kort efter min nära döden-upplevelse åkte en annan skidåkare förbi och upptäckte mig där i skogsbrynet. Han stannade och frågade om jag var okej.

Om detta hade varit en film hade jag brutit alla ben i kroppen men mirakulöst nog överlevt och skidåkaren hade byggt ihop våra skidor till en räddningspulka och sedan dragit mig in till civilisationen.

En annan potentiell fortsättning på filmen hade varit att en snöstorm oturligt nog drog in under vår resa tillbaka in till byn. Vi hade då varit tvungna att slå läger och på natten hade jag varit på väg att frysa ihjäl men överlevt eftersom skidåkaren i sista stund lyckats göra en eld och fått liv i min stelfrusna kropp.

Klipp till sjukhusmiljö. Jag ligger i en säng på sjukhuset och är medvetslös och borde därför vara glåmig men är trots detta filmiskt vacker. Bredvid mig sitter skidåkaren och är orolig. Ska hans livs kärlek redan ryckas ifrån honom, frågar sig biopubliken och kan knappt andas.

Men plötsligt vaknar jag och skidåkaren tittar lyckligt på mig med tårar i ögonen. "Du ska aldrig mer få åka längdskidor ensam, jag kommer följa med dig var än du åker", säger han och kysser mig. Jag svarar: "Även om det är i ett uselt elljusspår där en ligist traskat omkring?". Han: "Ja, även då min älskade".

Vi kysser varandra igen och någon romantisk låt spelas medan kameran zoomar ut och rollistan börjar rulla. Rollen om mig spelas av Sofia Helin och skidåkaren av någon Orlando Bloom-person.

Fast nu var jag ju dock okej efter min vurpa där i spåret och skidåkaren åkte genast vidare. Jag låg kvar i skogsbrynet och åt lite nyfallen snö. Det var gott.

Mer läsning

Annons