Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En kittling som inte ger mig ro

Annons

Motljus i låg decembersol. Då kan en byggkran se ut som en dinosaurie. Ändå är det motsatsen de symboliserar – framtiden. Det har hörts från flera håll på senare tid i samtal om kommunala byggbolagets ambitioner, centrumplaner och nu senast bandyhall: vi vill se byggkranar! Ofta i samma mening eller åtminstone strax intill hittas ordet framtidstro. De tycks sitta samman som ett fossil till berget.

Och nu kommer kran-kramarnas tid. Till sist landade klubban i bordet och slag fast att bandyhall väntar. Det efter att frågan surrat i den lokala luften i nästan tio år och under tiden formats från arenabolagsbyggd multiarena till kommunägt väderskydd. En fråga så polariserad på Söderhamns gator att det inte gick att få flanerande medborgare att uttala sig i våra kanaler inför beslutet.

För många är det svart eller vitt. Bra eller dåligt. Argumenten är sällan så klara och skarpa som åsikterna. Jag sällar mig till de grå. Jag ser givetvis vinsten för sporten bandy, liksom farhågorna för kostnader och vad eventuella sidovinster ska bestå av. Pessimisten säger: ingenting. Optimisten skönjer idéer om att det så populära ordet idrottsturism. Läger kanske, klubbar som uppskattar närheten. Men där, liksom i liknande områden som jakt- och fiske, behövs lokala privata entreprenörer som förmår klä visionerna i blåställ. Finns de?

Frågor är förstås befogade inför en jätteinvestering som i bästa fall blir den dynamo runt vilken både bandy och nya intäkter kan spinna, i sämsta fall en kommunal kvarnsten.

Och så mitt emellan den inre pessimisten och optimisten finns han den grå realisten som gått bananas. En rätt så random kis med en drös högskolepoäng men ingen examen, hyfsat insatt i samhällsdebatt och sport, som åkt limp-hoj, moppe och Skoda på stadens gator och sett dess alla sidor. En "söderhamnare" om det finns någon. Och smakar på en känsla som inte lämnar mig någon ro. För bortom alla ja och nej, alla tjänsteutlåtanden, kalkyler och berättelser om arenor som blöder förnimmer jag en kittling av att något är på gång. Byggkranar.

Tanken charmar mig som ormen Kah på julafton. Förtrollar bortom bättre vetande, trots att jag varit mer nej än ja genom alla år. Kanske har jag genom åren sett för många grävskopor plocka ned byggnader. Kanske är jag inte ensam om att ryckas med. Är det rent av doften av småsur nostalgi och flydda dagar som lever kvar i minnet, även om jag inte ens vet om bilderna visar rätt?

Svart eller vitt – vad vi alla kan vara säkra på är att ni en dag kommer att säga: vad var det jag sa. Även vi grå kanske också får veta vad vår känsla var värd.

Dinosaurierna dog ut av en asteroid som kolliderade med jorden. Vad tar kol på Söderhamn? Det arkeologerna borstar fram om miljoner år kommer att visa att det i alla fall inte var av bandyhallsbrist.

Mer läsning

Annons