Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det farliga är inte att våga bry sig

Annons

Din jävla fitta! Hur kunde du?!

Ansiktet var randigt av tårar och svart mascara. Jag satt i matsalen på gymnasiet och åt när hon rusade fram till mig.

Vi brukade gå på konserter, hoppa framför scenen och dansa. Röka röda Prince och dricka öl på stans bästa musikpub. Vi kunde sitta hela nätter och prata, om livet och musiken och andar och spöken. Hon var en av mina bästa vänner och det var jag som hade berättat för skolsköterskan att hon rökte hasch.

Jag var orolig och ville att hon skulle sluta, bara.

Jag släppte besticken och följde med henne ut. Det var vårvinter, lite halvsmält snö och råkallt. Himlen var grå och ingen av oss fick med sig någon jacka. Jag frös, hon grät och skällde ut mig.

Det var tydligen bara jag som visste, alltså var det inte svårt för henne att räkna ut vem som hade berättat. Skolsköterskan hade ringt både hennes mamma och socialtjänsten. Som om hon inte hade nog med problem måste hon sitta i en massa jobbiga samtal och se hur uppriven hennes mamma blev. Och så måste hon sluta röka på.

Det var väl därför hon var arg och kallade mig präktig och jävla fitta och en hel massa annat.

Inga vackra ord, precis. Kvar stod jag, och kände att jag stod för vad jag hade gjort. Okej, jag hade skvallrat.

Om det kunde få henne att sluta med droger så var det värt det.

För så här är det: Jag hade väldigt klart för mig vad droger gör med en människas liv. Min moster, mammas lillasyster, började med hasch som tonåring på 1960-talet. Sedan fortsatte hon. Med amfetamin, rökheroin och en hel del annat. Mamma har berättat om hur hennes syster åkte ut och in på psykvården med depressioner och psykoser. Hon var inlagd halvårsvis. Hela hennes ungdomstid gick åt i drogrus och bakfyllor. Hennes etablering i vuxenlivet försvann.

När jag växte upp var moster ofta och hälsade på oss. Då var hon drogfri och jag tyckte mycket om henne. Hon hade drömt om att bli journalist och fotograf, hon skrev sagor och ritade teckningar till mig. Hon målade fantastiska akvareller.

Men något riktigt jobb kunde hon aldrig få. Hon trasslade till sin ekonomi med en massa skulder och det var alltid väldigt stökigt och luktade kattkiss i hennes lägenhet.

Min snälla, roliga, glada, begåvade moster Eva kunde aldrig leva det liv hon ville. Hon slösade bort det som kunde ha blivit på att knarka. Till slut blev hon sjukpensionär. Hon begravdes en av de sista dagarna i maj för ett par år sedan, efter en hjärnblödning och en massiv hjärtinfarkt.

Min kompis slutade med droger. Den sista haschbiten spolade hon ner i toaletten, berättade hon när vår vänskap hade återhämtat sig.

Jag önskar att min moster Eva hade gjort likadant.

Mer läsning

Annons