Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att åka bort för att hitta hem

Hälsingland existerade inte för mig förrän jag flyttade hit som 22-åring, annat än som en blek bakgrund till morfars fåordiga berättelser om sin barndom. Han var äldst i en stor syskonskara på en gård utanför Färila, en gård han lämnade redan som 16-åring.

Annons

Som född i Stockholm men uppvuxen i Småland, med stockholmare till föräldrar, har jag aldrig känt några starka rötter någonstans. Jag känner mig förvisso som smålänning, eftersom barndomsåren präglar en, men jag har inte ett uns småländskt blod i mig, jag har inga äldre släktingar som bor i eller kommer från Småland, och snart har jag bott i Hälsingland längre än jag bodde i Småland.

Hur som helst. Det blev ju sommar. Så jag tog mina barn och min mor och reste genom Sverige, ner till Småland, till mina gamla trakter. Och visst är det grant. Något jag kan sakna därifrån är siluetten av det småländska landskapet. De högresta stolta ekarna, i mjukt böljande hagar. Här och där små bokskogar. Denna siluett sitter inpräntad i ryggraden på mig och är det jag alltid minns när jag tänker på Småland.

Sen åkte vi till Halland. Sagolikt! Vi kommenterade begeistrat varenda utsikt, vi njöt av mängden rovfåglar som cirklade omkring ovanför täkterna, vi pratade om de korta avstånden och alla möjligheter vi hade inom räckhåll två timmar till Helsingborg och därmed även Danmark, vi var bara en timme från Göteborg, och även ganska nära Norge.

Efter en vecka i södra Sverige vände vi hemåt igen, och efter ett par småturer hemikring gjorde sig resfebern påmind på nytt och vi åkte upp till Jämtland, så långt upp som till Gäddede. Det var fantastiskt där uppe också. Hisnande vyer, pampiga älvar och snöiga fjäll.

Vi åkte in i Norge och åt ”hemlaiat lapskojs” på en lunchrestaurang i orten Grong, som låg intill älven Namsen, och med ett stort berg som fond till den pittoreska lilla staden. Storslaget!

För att inte tala om vägen från Jämtland till Hälsingland, via Medelpad? Längs Indalsälven med dess vindlande dalgångar och stup. Så vackert att man nästan baxnar.

Men sen. När vi åkte in i Hälsingland, så väl norrifrån som söderifrån, sjöng det i kroppen: hemma. De blånande bergen i horisonten ger alltid signalen om att vi närmar oss.

Det slog mig då, att Hälsingland är som ett Sverige i miniatyr. På sina håll påminner det om Småland, med massiva skogar och små små grusvägar. På vägen mellan Järvsö och Bollnäs, längs Ljusnans sluttande stränder, kan man se likheter med Hallands bördigt kulliga landskap. På andra håll ser jag släktskap med Jämtland.

Vi har havet, vi har älvarna, vi har bergen och vi har skogarna.

Jag kommer aldrig prata hälsingemål. Jag har inga barndomsminnen härifrån. Men nog är Hälsingland hemma.

Mer läsning

Annons