Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla tillsammans: Han valde att tro på mirakel

/

Kaffet och bullarna doftar gott. Det är en vacker dag och solstrålarna når Sven-Olov Erikssons ansikte där han sitter på andra sidan köksbordet.
–Fråga vad du vill! Jag är redo, säger han med ett piggt leende.

Annons

Vi befinner oss hemma hos Sven-Olov, i lägenheten där det skett ett litet mirakel. Ett mirakel som inte riktigt kan förklaras utan orden kraft, beslutsamhet och envishet. Tillsammans med en stor dos livsglädje och positiva tankar.

Sven-Olov har levt med den dödliga cancersjukdomen Myelom sedan 1997. En lyckad stamcellstransplantation har fått honom att överleva längre än många i samma situation. Men det har varit en jobbig resa.

Den största utmaningen kom våren 2005 då Sven-Olov plötsligt upplevde en smärtsam ryggvärk. Han undersöktes, blev hemskickad med värktabletter och löfte om en remiss till röntgen. Men veckorna gick och värken blev värre, och ingen röntgenkallelse kom. Till slut fick Sven-Olov uppsöka akuthjälp och då hittade man snabbt en tumör stor som ett äpple. Ingen kunde förklara vart den utlovade remissen hade tagit vägen.

Långa veckor av intensiv strålning och cellgiftsbehandling följde. Tumören besegrades men eftersom behandlingen skadade ryggmärgen svårt fick Sven-Olov det ofattbara beskedet att han aldrig mer skulle kunna gå. När han frågade läkaren om hon var helt säker svarade hon att hon visserligen hört talas om mirakel men att hon aldrig sett nåt.

–Nu i efterhand förstår jag inte hur en läkare kan säga så. Tänk om jag hade trott på henne? Då hade jag fortfarande suttit i den där rullstolen, säger Sven-Olov.

De första veckorna efter beskedet var deppiga, berättar han. Dessutom tillstötte svåra infektioner och han var under en period så svag att han inte orkade prata eller lyfta ett glas vatten. Sven-Olov flyttades hem till lägenheten men låg bara i sin säng och var beroende av hemtjänst flera gånger om dagen.

–Den tiden var väldigt jobbig för mina barn. Jag var ju ett kolli och de var rädda att jag skulle dö, säger han.

Efter ett par tunga veckor gav infektionerna med sig och krafterna började sakta återvända. Sven-Olov kunde så småningom ta emot besök och njuta av en kopp kaffe igen. Han hade lurat döden, för den här gången, men han kände fortfarande inte sina ben.

Han blev erbjuden en lägenhet på ett närliggande ålderdomshem men vägrade tacka ja. Den var visserligen stor och fin, med nybyggd uteplats och extra utrymme för rullstolen. Men Sven-Olov var ju ingen pensionär. Att flytta till ett ålderdomshem nu skulle vara detsamma som att ge upp, tänkte han.

Och tänk om läkaren hade haft fel. Tänk om Sven-Olov skulle kunna gå igen. Han kände plötsligt hopp och stor beslutsamhet. Vad hade han att förlora på att försöka?

–Men jag var den enda i hela världen som var optimist. Ingen trodde att jag skulle klara det och alla tyckte nog att jag var lite tokig, skrattar Sven-Olov.

Sedan började den stora kampen, trots att Sven-Olov fortfarande var förlamad från midjan och nedåt. Första målet var att kunna resa sig från sängen till rullstolen. När han äntligen klarade det var nästa mål att ta ett steg, och det lärde sig Sven-Olov hemma i köket. Han kände inte sina egna fötter och hade ingen balans, men pressade händerna mot skåpluckorna och lyckades med stark vilja förflytta sig framåt.

Envis hemmaträning och besök hos sjukgymnasten gav resultat. Känseln och balansen kom tillbaka och på återbesöket i oktober 2005, ett halvår efter tumören upptäckts, chockade han läkarna med att komma gåendes med rullator.

–Deras ögon blev stora som kastrullock, minns Sven-Olov med ett stort leende.

Till jul samma år kunde Sven-Olov gå försiktigt utan hjälpmedel och sommaren därpå promenerade han omkring nere på byn igen. Ingen trodde sina ögon.

–Egentligen förstår jag inte själv hur det gick till. Men jag har alltid varit envis och det hjälpte mig, säger Sven-Olov.

Idag går han på regelbundna kontroller och äter mediciner som ska förhindra att nya tumörer dyker upp. Men det finns inga garantier och sjukdomen går inte att bota.

–Jag vet att jag lever med en fot i graven. Men det får mig att uppskatta livet och jag är en större livsnjutare nu än innan jag fick den elaka tumören.

Och för det är Sven-Olov tacksam, även om han så klart önskar att han vore helt frisk och hade sluppit lidandet.

Han är idag befriad från värken men balansen kommer aldrig bli helt återställd. Han törs aldrig mer åka motorcykel som varit ett av hans många intressen.

–Vissa dagar är svårare än andra men när jag kliver upp på morgonen har jag ett val. Att fokusera på kroppsdelarna som mår dåligt eller på de som funkar och mår bra.

Sven-Olov väljer alltid det senare alternativet och sedan gör han något vettigt av dagen. Det kan vara en fisketur, en fikastund med goda vänner eller att knyta nya kontakter på Facebook.

–På sommaren tar jag ofta en tur med fyrhjulingen till skogen. Att bara sitta stilla och beundra blommorna, med en termos kaffe och fågelkvitter, det är livskvalitet för mig.

Sven-Olov har länge spelat dragspel och hade sedan barnsben drömt om att få uppträda framför en publik. När han lärde sig gå igen bestämde han sig för att följa drömmen och spelar sedan ett par år tillbaka i Granbogänget.

–Vi uppträder ofta och i sommar har vi en spelning på dansbandsveckan i Malung. Det är stort för oss, säger han med stolthet i rösten.

En annan dröm har varit att åka på safariresa. I höstas bokade Sven-Olov äntligen en biljett till Tanzania där han fick möta vilda djur och vackra savanner. Han åkte dit ensam, berättar han, men kom hem med flera nyfunna vänner.

–Man ska inte vara rädd för att resa själv. Tar man inga risker så mister man ju nya möjligheter, eller hur? Man ska inte dö nyfiken.

Och Sven-Olov har redan börjat drömma om nästa resmål.

–Jag vill åka till Mexiko och köpa en sombrero!

Att så småningom få barnbarn är också något Sven-Olov drömmer om. Och kanske att träffa tvillingsjälen en dag. Men bara om allt verkligen stämmer, annars får det vara.

–För jag har det ju bra nu. Jag har det väldigt bra.

Annons