Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Albert Viksten – naturälskaren och karlakarlen

Albert Viksten föddes inte vid Ängratörn, även om man skulle kunna tro det. Möjligen pånyttföddes han, författaren, naturälskaren och karlakarlen Viksten när han fick ett torp vid Ängratörns strand i 50-årspresent av sina vänner. Han älskade den boplatsen, det var hans paradis och gudomliga inspiration.

Annons

Det är lite krångligt att få upp grinden till Albert Vikstens värld. Haspen har fastnat, men allt går med lite list och tålamod. Det är första gången vi är här och det känns spännande. Vi har traskat på skaren hit för att se det omsusade torpet vid sjön. Vi vankade mellan tallarna på vägen längs med ån, precis som på bilden Hilding Mickelsson tog en gång. En bild där man ser ryggtavlan på en storväxt man i storstövlar, kavaj och hatt, lika rak i ryggen som tallstammarna. På väg mot sin plats på jorden.

Det här männens värld, deras jaktmarker. De skapade sina egna berättelser här, drog historier för varandra, söp, fiskade och gjorde manliga saker i sitt anletes svett. Bröt sig mot varandra och bildade osynliga brödraskap där var och en hade sin plats.

Dock skulle det vankas nya tider och det kände de säkert av. Men än så länge stegade Wilhelm Moberg, Eyvind Johnson och Ivan Oljelund ner mot sjön, här studsade en vig Hilding Mickelsson runt med sin kamera och Bengt Ellis målade uppsluppet en jaktscen på stugväggen. Det var goda dagar, långa nätter och stark vänskap, inte tu tal om annat.

Det var en annan tid och det måste man svälja och hålla i minnet på samma gång, av respekt för alla inblandade. För även om det var både Albert och Lisa Viksten som en vacker sommardag fann torpet och Ängratörn, när de lite planlöst for runt och letade en plats för en sommarstuga, så blev det Alberts domän och paradis. Lisa stannade mesta tiden på Kronbacka, gården i Färila där hon växte upp och där hon och Albert bodde med sina barn: Sven, Hans, Karin och Märta. Albert själv hade dessutom fler barn och barnbarn.

Men här står vi på Ängratörn en förmiddag i mars och känner hur nordanvinden vill ta kål på oss. Den röda stugan har en fenomenal utsikt över sjön och bergen, en vy som påminde Albert om Graninge i Ångermanland där han växte upp. Snön ligger kvar på tunet där han odlade potatis och de mäktiga silvergranarna liksom ormgranen känner vi också igen.

Det mullrar i den tjocka isen, men nere vid strandkanten har den lossnat och det klara, kalla vattnet kluckar lite trivsamt. Här blir man naturlyriker utan att direkt göra anspråk på det. Det kommer över en ändå.

Albert var en naturromantiker av sin tid, tidigt engagerad i miljöfrågor samt en norrländsk förkämpe. Han skrev många böcker men i dag kanske hans tre självbiografiska böcker är mest intressanta i sammanhanget: Eld och bröd (1948), Blå gryning (1950) och Vindkantring (1953). Annars ger också Albert Viksten-sällskapet varje år ut en publikation, gratis till sällskapets medlemmar.

Men vi har klassikern Mitt paradis med i ryggsäcken. Den är tillsammans med Hilding Mickelssons bilder en alldeles utomordentlig introduktion till Ängratörn och den svindlande omgivningen. Vikstens arvingar överlämnade torpet med tillhörande stugor till Ljusdals kommun och det ägs och förvaltas i dag av en kommunal stiftelse. Vikstensällskapet arrangerar en ”Paradisafton på Ängratörn” varje sommar under Färilaveckan. Ett arrangemang att hålla utkik efter.

När vi på nästa uppslag publicerar kapitlet Våren ur Mitt paradis, är det ett självklart val. På hembygdsgården i Färila har några av de aktiva entusiasterna i Vikstensällskapet brett ut gamla fotografier och böcker. Det är de som föreslår den här texten och det är alldeles klockrent. Den som exempelvis någon gång stötte ihop med mästerfotografen Hilding Mickelsson ler igenkännande åt Albert Vikstens beskrivning av honom.

Gertrud Berglund, Lennart Thunvall och Vivian Högberg sitter i sällskapets styrelse, Lennarts pappa var med och bildade det tillsammans med Alberts son Sven Viksten i början av 1980-talet.

– Albert Viksten var en naturkämpe som tidigt såg vartåt det lutade, säger Lennart.

Det är ett idogt ideellt arbete som håller det här sällskapet, liksom alla andra sällskap och föreningar, vid liv. Och man brottas med samma frågor: hur blir man modern och hur lockar man nya medlemmar? Samla ihop spritt material, dokumentera och arkivera är annars en huvuduppgift just nu.

– Albert Viksten var en missionär för det goda Norrland och en utsökt naturskildrare. Han ansåg att stadsmänniskan inte har samma livsrum som andra människor.

Man ska förstås hålla i minnet att boken kom ut första gången 1959, språket är lite snirkligt och svävar ut i målande beskrivningar som kanske känns främmande i dag. Men vi står i samma landskap, vid samma sjö och samma berg och har inga som helst problem att måla upp Alberts syner framför oss.

Sista gången han besökte Ängratörn var på hösten 1968. Sonen Sven Viksten skriver: "Innan han gick ut genom grinden vände han sig om, slog ut med armarna i en resignerad men ändå storslagen gest och sa: – Adjö, Torp!"

Albert Vikstens dog 1969. Hans aska ströddes för vinden vid Ängratörns strand. Där ligger också den minnessten han själv valt ut. Stenen har inskriptionen "Här vilar en gudfruktig hedning". Albert svor i kyrkan men såg det gudomliga i naturen.

Vi klappade lite på den stenen innan vi for hem igen.