Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Adrenalinrusch nedför backen: "Ett finger på bromsarna"

Järvsö bergscykelpark har öppnat för säsongen och cyklisterna har börjat rulla nedför de olika lederna. Ljusdals-Postens reporter testade på downhill och adrenalinet steg lite väl mycket i en kurva...

Studs, studs. Det är viktigt att känna in fjädringen i cykeln. Och ha fötterna rätt positionerade.

– Ett finger på bromsarna och kom ihåg att trycka lika hårt på båda bromsarna, förklarar Hanna Jonsson, cykelcoach.

Idag är hennes lediga dag, men hon ställer upp och guidar oss nedför berget ”bara för att det är så kul”.

Maria Horwitz, 36, studsar lite upp och ner på cykeln. Hon är från Stockholm men ärjust nu föräldraledig och tillbringar tiden i Järvsö. Hon har cyklat downhill – mountainbike nedför berg – i två år. Trots erfarenheten är det bra att få en repetition innan vi tar oss uppför Järvsöbacken, tycker hon.

– Jag behöver träna på att luta cykeln i kurvor, där bromsar jag fortfarande lite för mycket, säger hon och ler.

Solen steker, det är 26 grader varmt och alla skydden vi har på oss gör inte situationen mindre svettig. Det är benskydd från knäna och ner, ryggskydd, axelskydd, hjälm, skidglasögon och handskar. Vad är det vi har gett oss in på egentligen?

– De vanligaste skadorna är skrubbsår och blåmärken, men med skydd och lagom tempo så är det ingen fara, intygar Hanna Jonsson.

Läs mer: Populära tjejkvällar i cykelparken

Efter genomgången är det dags att ta liften uppåt.

Sittliftarna, som vanligtvis förknippas med skidåkning, har ställningar på sidorna där vi kan hänga upp cyklarna. Där hänger de stadigt medans vi rör oss mot toppen och tittar ut överJärvsö, Ljusnan och vidare. Vackert! Med några spänstiga steg är vi sedan ur liften och knäpper på oss hjälmarna för att ta oss nerför leden Monica (efter Lill-Babs dotter). Djupandas lite.

– Jag tog det väldigt försiktigt första gången. Det tog nog en halvtimme ner till liften, säger Maria Horwitz.

Nu går det desto snabbare. Med Hanna Jonsson i täten cyklar vi efter. Eller cyklar och cyklar, det handlar egentligen om att stå med fötterna välbalanserade på tramporna, hålla armarna böjda och rulla. Det behövs inte mycket trampande.

Läs mer: Nyheterna i backen den här säsongen

Fjädringen i cykeln gör att stenarna och rötterna vi kör över knappt känns.

Det skakar mer att köra på grusväg med vanlig cykel! Utsikten lockar, men det man framförallt ska kolla på är bakdäcket på cyklisten framför. Precis som vid bilkörning är det viktigt att ha blicken långt fram, för att vara beredd på kurvor och gupp.

– Wiiie! Tjoho!

Adrenalinet stiger. Det här går ju bra! Vi är inne på Barbo-leden (ja, efter Lill-Babs) som är mångas favorit för det sköna ”flowet”. Här susar vi förbi träd, duckar under träbroar, studsar över guppen och lutar i kurvor. Med varierande framgång.

I en synnerligen klurigt doserad vänsterkurva blir jag lite ängslig och trycker väl hårt på bromsarna… och dyker huvudstupa ner i lingonriset. Under svordomar far cykeln upp i luften och jag möter marken. Duns.

– Det gick bra! är jag snabb att utropa och jag är raskt på benen igen.

Jeansen är sandiga, kameran på hjälmen har hamnat sett och blodet rusar, men jag mår bra. Skydden känns plötsligt väldigt bekväma ochrelevanta.

– Det är faktiskt bra att ramla, för att bli av med rädslan. Det är liksom inte så farligt att ramla och man måste testa sina gränser för att utvecklas, säger Hanna Jonsson.

Upp på cyklarna igen och snart är vi nere vid bergets fot. Det som känts som ett par minuter, har i själva verket tagit 25 minuter, inklusive stopp på grund av vurpa och instruktioner. Närvaron har varit total under cyklingen, inte en tanke på något annat än farten.

– Det är det som är det härliga. Att känna hastigheten och adrenalinet, säger Maria Horwitz och tar liften upp för ytterligare ett åk.