Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ami-go!

/

Gustaf Linder i Västerås behövde koppla av några dagar. Han vadderade värmekamrarna och drog till Norra ishavet i sin Citroën Ami 8 Weekend.

Annons

En av hemligheterna med små Cittrors smak för långa resor döljer sig i svänghjulet. Det är ovanligt tungt. Väl uppe i marschfart – jo det tar en stund – blir flåset imponerande, trots en blygsam effekt. Detta i kombination med modest vagnsvikt och långslagig fjädring gör 2CV, Dyane och Ami-modellerna till veritabla komfortraketer.

Men den enskilt viktigaste egenskapen är kanske att bilarna håller sig med en speciell sorts ägare.

Gustaf Linder är till vardags försäljare av Scania lastbilar i Västerås. Det blir en del biltugg över lunchbrickorna, ett område där Gustaf haft vissa svårigheter att hävda sig med tanke på vad som stod i rutan på personalparkeringen. En cementgrå, 32-hästars tvåcylindrig Ami 8 Weekend av 1972 års modell. Köpt hos en konditor i staden tre år tidigare, ompysslad men inte helrenoverat. Ganska löjlig bil var nog den allmänna åsikten.

– En lång vinterresa tänkte jag. Det skulle nog få tyst på dom. Sen ville jag ut och åka lite, säger Gustaf som inte tycks ha långt från idé till handling.

Efter drygt 1 000 vardagsmil fanns en bra grundkänsla för bilen. Att den gick att lita på. Resmålet sattes till Kirkenes i Norge, på kanten till Barents hav vid vägs ände. Nära till Finland och Ryssland, i ett landskap präglat av renar, evighetsraksträckor och några få människor i pälsmössor, om nu alla fördomarna ska luftas.

Tändningen justerades med största precision. De dubbfria och 135 mm breda däcken bedömdes stå pall. I kombiutrymmet lastades skidor, ved och några få utvalda reservdelar. Fredag efter jobbet gungade Gustaf iväg.

Efter Överkalix började det bli intressant. Isvägarna glesnade och ortnamnen fick en smak av äventyr. Det kunde gå 15 mil utan ett att det snabbmonterade xenonljuset på den rostfria kofångaren behövde bländas av. I Pajala träffade Gustaf en karavan med biltestare på hemligt uppdrag för Renault. Många glada tillrop vid åsynen av Cittran – som bara gick bättre och bättre.

Utöver vaddering av värmekamrarna (tester genomfördes i garaget innan avfärd och materialet kolade snarare än brann) dämpades kallraset vid förardörren med ett flak av isoleringmaterial stående på golvet.

– Jag tejpade igen springor här och var och lite i fronten. Det var hygglig värme fram och bra temperatur för mackorna i baksätet, säger Gustaf som inte nog kan prisa investeringen av en 300-kronorsradion från Jula. Högtalarna monterades på lastgallret i öronhöjd och i kombination med öronproppar ordnades en stimulerande men inte tröttande ljudmiljö i farter upp till 95 km/h.

– Jag har aldrig lyssnat på så mycket finsk tango i mitt liv. Underbart.

När Rauteperä, Näätmö, Kirkenes, Enotekiö, Kautokeino, Utsjoki hamnat i backspegeln hade det eftersökta lugnet lagt sig i kupén. Ute var det 20 grader kallt.

– Man sitter som i trans och bara kör. Det tycker jag är helt fascinerande. Man bara kör, stannar inte, dricker kaffe, tar en macka. Och kör. Ensligheten och avstånden gör att man får helt andra perspektiv.

Det blev fem och en halv dag i bilen och en vilodag hos en bekant i Kirkenes. Sammanlagt 363 mil varav 200 mil på grov isväg. Två reparationer fick genomföras, ett trasigt gummi i tankröret (en verkstad i Kirkenes var behjälplig) och en klassisk roadside repair i form av lite tätning i motorutrymmet där det slank in avgaser i kupén. Kanske har Ami 8:an blivit aningen lite skramlig i framvagnen efter äventyret – men Gustafs rygg är i bättre skick än innan avfärd.

Tråkningarna i lunchrummet har klingat av. Inte ens bränsleförbrukningen gick anmärka på: 0,63 l/mil. Gustaf är egentligen inte mer övertygad citronist nu än innan han for iväg, han visste ju vad han hade stående på parkeringen mellan lönnfeta tjänstebilar.

– Jag hade aldrig stått ut att åka med någon annan bil.

Mer läsning

Annons