Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världsstjärna visar sin klass

/
  • Mezzosopranen Anne Sofie von Otter, dirigenten Robin Ticciati och Gävle symfoniorkester bjöd på en fullmatad konsert i fullsatta Folkets Hus i Hudiksvall.

Mezzosopranen Anne Sofie von Otter gästade Hudiksvall tillsammans med Gävle symfoniorkester och Robin Ticciati som dirigent. Katarina Widholm recenserar en konsert med stor dramatik.

Annons

Begreppet världsstjärna känns lite utnött. Var och varannan som någon gång sjungit utanför byn hemma tillskrivs epitetet. Faktum är dock att på torsdagskvällen var det ändå sant, vi hade en världsstjärna i Hudiksvall. Anne Sofie von Otter gästade Hudiksvall tillsammans med Gävle symfoniorkester och Robin Ticciati som dirigent.

Det sammanhållande temat för kvällens solist var Fedra-gestalten i Racines tolkning från den grekiska mytologin. Kvinnan som av svartsjuk Afrodite döms att älska sin styvson har lockat många konstnärer ända in i våra dagar. Och ämnet kan ju kännas modernt och såpoperalikt.

Anne Sofie von Otter inledde djärvt med Benjamin Brittens dramatiska kantat, tillkommen så sent som 1975. Likt en barockdito är den uppbyggd med recitativ och arior och dynamiska växlingar.

Inte helt lättillgänglig musik kan man tycka. Men i Brittens tolkning är Fedra en dramatiskt uppgiven kvinna som vilt strider mot sitt öde för att så småningom foga sig. Och här är von Otter är magnifik. Istället för en passionerad, sinnlig Fedra bjuder von Otter på en distingerad, nästan kylig grekinna som tycks teoretisera sitt öde. Stycket är utsökt i sin sammansatta komplexitet och lämnar ingen oberörd.

Orkestern ackompanjerar, understödjer, illustrerar men det är Fedras röst som glöder och griper tag i oss. Andlöst följer man dramat, oroas av den otäcka stämningen för att slutligen med Fedra inse att det inte finns annan lösning på detta än den förutbestämda döden. Nästan svårt att applådera efter denna dramatik.

Rameaus Fedra från operan Hippolyte och Aricie är sorgsnare, mer uppgiven men inte mindre ömkansvärd. Här visar von Otter hur oerhört väl hon behärskar barockmusik. En Fedra med mindre expressivitet men kanske större smärta.

Som extranummer bjöd Ann Sofie von Otter på ännu ett spår från sitt nyutkomna album med franska barockarior och efter stormande applåder från det helt fullsatta Folkets Hus var det så slut på stjärnbesöket och paus. Jaha, kändes lite snopet – som man bränt av alla raketerna innan tolvslaget…

Hur skulle man nu kunna matcha all denna dramatik? Jo förstås med Beethoven. Helt logiskt med en klassicistisk symfoni och alldeles självklart med den minst komplicerade av dem, Sexan – Pastoralsymfonin. Som en porlande vårbäck över grönskande ängar släppte Ticciati och orkestern oss lösa att glömma olyckliga Fedra, tungsinnet, snö och takskottning därhemma. Unge Ticciati smög som en faun över dirigentpulten och vi log invärtes över alla de bilder som orkestern målade med breda penseldrag.

Pastoralsymfonin kan ibland bli nästan lite för insmickrande, men denna kväll fungerade den som söt, len parfait efter den välkryddade dramatik Ann Sofie von Otter bjudit innan paus.

Katarina Widholm

Annons
Annons
Annons