Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jonas Sima minns sin arbetskamrat Olle Häger

/
  • Historikern, tv-producenten, dokumentärfilmaren, författaren och hälsingen Olle Häger gick ur tiden 1 november 2014. Han blev 79 år.

Olle Häger lärde jag känna redan under studietiden i Uppsala. Han var hälsing, född i Söderala 1935. Han liksom jag gick med i Gästrike-Hälsinge studentnation och gillade att skriva. Han hade nog tänkt sig en författarbana och fick tidigt en novell publicerad i BLM:s debutantnummer, men blev i stället historiker med lust till journalistiken, dokumentärfilmen och konsten. Han hade en fin penna, var en lysande stilist och fick Publicistklubbens guldpenna 1991. Att han också var en utmärkt tecknare är nog mest känt i kamratkretsen.

Annons

Olle ansåg det vara en slump att han träffade på sin like i historikern Hans Villius som knöt honom till radions kulturredaktion. Snart övergick de tillsammans till televisionen, där paret Häger-Villius kom att bli legendariska arbetshästar och producenter av hundratals dokumentärer och historiska program. Olle var själv mest nöjd med de många kortprogrammen Svart på vitt byggda på gamla stillbilder, som han fick Stora journalistpriset för, och sin helt egen dokumentärserie Hundra svenska år. Hans bildspråk var sakligt och kärvt, oftast med en poetisk underton.

Han fnyste över pensioneringen och i tv-huset ansågs hans oumbärlig, alltså satt han orubbligt kvar på dokumentärredaktionen. In i det sista medarbetade han för tv:s tillbakablickande årsserie och filmade kort före sin död en intervju till Året var 1965, som sänds efter nyår.

När jag och några kamrater bildade kulturföreningen Hälsinge Akademi 1988 var Olle en av de första vi valde in, och 1998 blev han hövding för gruppen och ledde verksamheten suveränt i sex år. Framför allt var han engagerad i akademins skrivartävling för unga i hemlandskapet och i bokutgivningen där han skrev många intressanta och roliga texter och även redigerade. I vår senaste bok, Hälsingeliv, utgiven i höst, hann han skriva två stilsäkra berättelser.

I många år medverkade han i hälsingetidningarna med naturfilosofiska och lyriska krönikor, som ofta utgick från hans älskade sommarviste i Dåbo där han från sin veranda med utsikt över Fäbodtjärn skarpögt följde djurlivets växlingar. Han var oslagbar som tryffelsvinande svampletare där han jagade genom skogarna i sin gamla jeep med hustrun Ethel vid sin sida.

Olle Hägers sista hälsingekrönika hade rubriken Det var vi som gjorde det och publicerades den 21 oktober. Texten är ett osentimentalt tack och farväl till hans tv-team efter deras sista resa tillsammans.

Han gav ut flera egna böcker, den mest kända är Bondens år och bagarens bilder från 1987, byggd på en grannes personligt skrivna bondedagbok från en gård i Hedens by. Dagböckerna finns nu bevarade i hembygdsföreningen i Söderala.

Han debuterade 1991 som deckarförfattare med Bandyspelaren som försvann i Gambia, vilken fick en uppföljare med Skratta får du göra i Sibirien. Att det inte blev fler deckare från Olles penna betraktade han också själv som en blunder eftersom han där kunde släppa fritt sin underfundiga humor.

Regeringen gav honom professors namn 1996, en titel han aldrig använde sig av. Han var jordnära, självklart jämställd och socialt demokratisk. Han behövde inga lånta fjädrar. Hans självförtroende var lika stabilt som hans humör. På sin höjd ett lyft ögonbryn när verkligheten jäklades eller dumheten uppträdde störande. Han var pålitligheten personifierad, han missade aldrig en deadline förrän den bröts av döden själv.

Olle var verkligen en kamrat att luta sig mot. I 16 år främjade vi tillsammans i hälsingeakademin, var varandras bollplank som redaktörer och skrivare i gruppens böcker, lika roade av landskapets historier som dess skrönor och stollerier.

Jag saknar honom. Många kommer att sakna hedersmannen Olle Häger.

Jonas Sima

Annons
Annons
Annons