Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rörmokaren som bytte bana

/
  • Ett årslångt statligt arbetsstipendium har givit Thomas Olsson möjlighet att koncentrera sig på arbetet inför separatutställningen på Kvarnen.
  • Delar av en rosa toalettstol kommer att finnas med som en av skulpturerna på Kvarnen.
  • Thomas Olsson gör massor av små tuschteckningar med fina linjer. Några förstorar han sedan upp till målningar lika höga som han själv.
  • Thomas Olsson fortsätter att arbeta med kaklade rum - nu som konstinstallation.
  • Delar av en rosa toalettstol kommer att finnas med som en av skulpturerna på Kvarnen.
  • Thomas Olsson.

I helgen öppnas en ny utställning på Kvarnen i Söderhamn, med konstnären Thomas Olsson. Christina Hedquist fick en pratstund med honom i ateljén.

Annons

I oktober 2012 fick konstnären Thomas Olsson, Söderhamn, konstnärsnämndens ettåriga arbetsstipendium. Året innan hade han avslutat sina konststudier i Umeå med en masterexamen och därefter beslutat att återvända till hemstaden.

– För mig var de hundra tusen kronorna som det statliga stipendiet innebar både ett stort erkännande och gav arbetsro, säger han. Det fanns pengar till material i första hand, och till viss del att leva på.

2011 hade Thomas Olsson sin första separatutställning i hemstaden, på nu nedlagda lilla Galleri Adular. "Storleken har betydelse" hette den. Thomas Olsson sätter inga beskrivande namn på sina verk, alla benämns med ett nummer och förkortningen Säk. Säk 10 hänger exempelvis på ett högstadium i Umeå och Säk 20 är inköpt av Söderhamns kommun.

Säk är förkortningen för säkerhetsventil i en VVS-ritning. Thomas Olsson var nämligen rörmokare i många år innan han bytte bana och skaffade sig en gedigen utbildning till konstnär. Sitt genombrott kan man säga att han fick på Liljevalchs konsthall, Vårsalongen 2009, där han deltog med en jätteskulptur av en toalettsits i rosa. Den hade ingen titel, men när betraktarna själva gav den en, bestämde han sig för att hädanefter döpa alla sina verk till Säk och ett nummer.

– Den här blir nog Säk 25 eller 26, säger han när jag frågar efter namnet på den flera kvadratmeter stora, vita målningen som står mot väggen alldeles innanför dörren till hans bostad och ateljé i bottenvåningen i en av magasinsbyggnaderna vid ån i centrala Söderhamn.

Halva rummet upptas av dukar, hyllor med färger och en stor, kaklad skiva med ett runt hål i ur vilket det väller ut rosafärgat garn. Det är en rumsinstallation han arbetar med, som är en hel del kvar att göra på. Bland annat ska han skriva i de ännu vita fogarna mellan kakelplattorna.

– Kanske kommer det inte att gå att läsa så lätt utan bara bli som mönster, funderar han. Som det är med klotter på offentliga toaletter.

Thomas Olsson säger att han har svårt att lämna sin bakgrund bakom sig. Inte att han fortsatt utforska rör i olika former, utan detta med vad som räknas som arbete.

– När jag monterade flera badrum på en dag var det helt klart. Men nu när jag kan ägna en hel dag åt att bara tänka. Det kan kännas främmande att det också är ett riktigt arbete, säger han och berättar att han ofta saknar sina kurskamrater och lärare i Umeå att diskutera med. I Söderhamn arbetar han mest ensam.

Arbetsstipendiet gav honom möjligheter att fortsatta utforska sina bilder av människans inre. Han funderar över dessa för oss själva obegripliga system som våra kroppar består av. Hur allt kommunicerar på olika sätt för att vi ska fungera.

I den vita soffan framför teven, där sonen, som nyss kom hem från skolan, nu ligger, brukar han sitta och låta en supersmal tuschpenna löpa av sig själv över ett papper i regelbundna, rörliknande, mönster.

– Jag har hundratals teckningar att välja mellan, men långt ifrån alla fungerar att förstora upp på det här sättet, förklarar han och visar på den yttersta av de stora färdiga målningarna som står lutad mot väggen i köket. Dukens grundfärg är gråblå. En vit cirkel i bildens mitt ger balans åt de mängder av fina linjer i färg som bildar mönster. Han hade en teckning som förlaga i början, men den bilden lämnar han ofta under arbetets gång.

Nu funderar han som mest på titeln till den separatutställning som väntar på Kvarnen i Söderhamn, den första stora i hemstaden. Någonting kring kroppen som själens fängelse, som Platon sa, eller liknande. 

Vad han ska kalla sina målningar och installationer får vi se den 1 februari när utställningen öppnar. Den pågår till den 16:e samma månad.

Christina Hedquist

Annons
Annons
Annons