Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjölund: Tack för att vi slapp växa upp på en kolchos!

Annons

"Själv tackar jag min fars generation och hans kamrater för att jag inte är uppväxt på en kolchos utan har fått födas och tillbringa min barndom i ett fritt Finland. Om Röda armén marscherat in i Helsingfors hade knappast Sverige fortsatt att vara vad det är i dag."

Jag mejlar min äldre bror, då jag av naturliga skäl aldrig hört historierna om när vår far som 22-åring försvarade sitt land i det svenskspråkiga regementet IR 61. Dels för att det här var en generation (född 1921) som inte ältade krigsminnen, dels för att han dog ifrån mig när jag var tre år.

Min bror fortsätter:

"På midsommaraftonen 1944 inledde Röda armén sitt huvudanfall. IR 61 utsattes för den i särklass värsta eldstormen. Över 20 000 granater inledde anfallet. Sovjetiska bomb- och attackplan förstärkte den fruktansvärda eldorkanen med sina bomblaster och raketer. Efter inledningen kom storanfallet. Halva sundet framför regementet var fyllt av båtar och flottar. Man gav eld med allt vad man hade i form av gevär kulsprutor och kanoner. Artilleriet som låg längre bak fick eldgivningsorder.

Flygunderstöd fick man av flygförband Kuhlmey (tyskt). Anfallet hejdades och 120 soldater stupade på finsk sida. På midsommardagen försökte ryssarna igen men inte med lika hög intensitet. Ryssarna skiftade fokus och anföll nu en liten bit högre upp mot nordost vid Tali och Ihentala-området där IR 13 tog emot dem. Artillerielden och granatbeskjutningen av de finska styrkorna var värre än vad som ditintills förkommit i hela kriget! Under hela juli förekom sporadiska strider i Tienhaara-området och det upphörde inte förrän den 6 augusti 1944. 800 stupade och sårade hade det kostat IR 61 men det var som den legendariske översten Alpo Marttinen svarade Mannerheim när han oroligt frågade hur det hade gått: Herr marskalk, Tienhaara håller. Finlands överbefälhavare svarade: Finlands lås håller. Jag tackar översten."

Eldsflammor och rök stiger mot himlen efter artillerield i finska Karelen under andra världskriget 1944.Foto: Suomen Kuvapalvelu / RepBild / SCANPIX /

När Finlands historia ska berättas så skildras oftast perspektiven genom gevärssiktet. Ur skyttegravar ångande av panik och rädsla, undan granatelden. Genom hjältarnas bragder och till takterna av det fosterländska hjärtats slag.

Självfallet helt naturligt. Den unga nationen har utkämpat fler krig och mot mäktigare fiender än någon svensk skolbok någonsin haft förstånd att berätta om. Därför är okunskapen fortfarande bedövande i Sverige. Det tog till och med lång tid innan finländarna själva fick kännedom om att det var de finlandssvenska förbanden som stoppat Röda armén.

Alla som stridit i armén fick en minnesmedalj 1957. Här är pappas, som hänger inramad hos min bror.

För oss som är ättlingar till de unga hjältarna, och som lite högfärdigt löste enkel biljett på färjan till Sverige i slutet av 1950-talet, är detta inte någon historisk petitess.

En vink till Sverige, att engagera sig lite i den finlandssvenska minoritetens dagssituation, kunde det förstås vara.

Jag lyssnar på självständighetens årsbarn. De tänker tillbaka på hur det blev, det där livet i det förhållandevis unga fosterlandet.

"Finlands blodiga historia" av tv-journalisten Hasse Svens på Sveriges television.

Tänd ett par ljus i fönstret för att fira vännationen på landets stora dag, den 6 december. Och se dokumentären. (på SVT play)

Det är rent mirakulöst att lyckas samla ihop dessa vittnen, varav den yngsta är 100 år. De som genomlevt och överlevt vargavintrar vars kyla vi inte ens kan föreställa oss. Obeskrivliga umbäranden.

"Herrejesus vad folk det stupade! Skog, träd och karlar flög omkring en."

Annars reduceras lätt de omvälvande skeendena till en Mannerheim. En Kekkonen. Om den senare säger en kvinna i dokumentären: Han valdes så många gånger att han fick för sig att han var den bäste. Om den förre fäller en annan kvinna ett kort ogillande: Han blev för girig.

Segrarna skriver som bekant historien.

Men själv känner jag den mest genom kvinnorna. Mamma och mostrarna. De som blev kvar i vardagsgörat.

Efter krig kommer bröllop. För dem som överlevde.

Som tonårsflickor under de svåra åren hade de lärt sig. Att svänga ihop en måltid av till synes ingenting, att under inga omständigheter vika från arbetsmoralens prövande stig, att kämpa sig till ett bättre liv. Om inte annat så för barnen.

Fast mest fick man höra historier om hur de åkte skidor flera mil över isarna, bara för att snöra av sig pjäxorna och sätta på medhavda klackskor. Tangon och skratten.

Efter krig kommer bröllop. För dem som överlevde.

Lotta Svärd-rörelsen talade hon om någon gång, mamma. I "Finlands blodiga historia" beskriver veteranerna kvinnorna som "sin högra hand". De som fått rösträtt redan 1906.

Det säger något.

Sisun, det lite kärva kynnet – ibland är det svårt att veta vad som är höna eller ägg. Vad som ger en folksjäl dess karaktär.

Utan folkets styrka, vilja och envishet hade inte Finland haft så mycket att fira i dag. Å andra sidan formar ett lands plågsamheter dess folk.

Det där med enkel biljett varade en vinter. Sedan dess har vi haft klippkort över Kvarken. Vi ättlingar till dem som försvarade och bevarade det vackraste åt oss.

Vårt land.

Klippkort över Kvarken blev mitt liv. Hade inte pappa och hans kamrater stoppat Röda armén, hade historien blivit en annan.

Läs också: Svenskfientligheten smyger sig på

Annons
Annons
Annons