Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjölund: Även glada vildar är ett demokratiskt problem

"Någon jävla ordning ska det vara i ett parti."

Annons
Hanna Wigh och Paula Bieler  var två av Sverigedemokraternas få framträdande kvinnor i valet 2014. I dag är Wigh politisk vilde i riksdagen och kanske inte lika glad i sitt gamla parti. Foto: Leif R Jansson / TT

Det kan finnas anledning att damma av Vänsterpartiet kommunisternas (VPK) ordförande CH Hermanssons bevingade uppmaning från 1969, då partiet skakades av inre fraktionsstrider.

För det allt populärare tilltaget att, mitt under mandatperioden, lämna det parti vars lista man som förtroendevald blivit invald på, är ett demokratiskt otyg.

De politiska vildarna blir allt fler. Både i riksdagen och i landets kommunfullmäktigeförsamlingar. Anledningarna är två: Antingen har de av olika anledningar blivit uteslutna ur moderpartiet eller så har de själva valt att lämna.

Sedan valet 2014 har flera riksdagsledamöter hoppat av sina poster och saknar nu partitillhörighet – Stefan Nilsson (MP), Anna Hagwall (SD), Pavel Gamov (SD), Margareta Larsson (SD) och Hanna Wigh (SD).

Dessutom har Patrick Reslow gått över från Moderaterna till Sverigedemokraterna.

Dagens Samhälle gjorde en genomgång 2016, mitt i mandatperioden, som visade att var tredje kommun drabbats av avhopp. Av de som valdes 2014 hade 148 kommunpolitiker lämnat det parti som de valdes in för men satt kvar som så kallade politiska vildar.

Antalet vildar fördubblades alltså, jämfört med samma tidpunkt under den förra mandatperioden.

I Hälsingland har vi våra egna varianter av fraktionsstrider. Sverigedemokraterna utmärker sig som det parti som ägnar sig flitigast åt uteslutningsmetoden, men även Sjukvårdspartiet och lokala Bollnäspartiet har renderat vildar i fullmäktigesalarna.

Det senaste tumultet uppstod i Ljusdal där det lokala partiet Ljusdalsbygdens parti lyckats få moderater att hoppa av sitt moderparti och ansluta sig. Det i sin tur ledde till att Valliansen, ett valtekniskt samarbete, betackade sig för vidare samarbete med Ljusdalsbygdens parti.

Så länge vi inte har ett utpräglat personval i Sverige är utvecklingen problematisk. Väljaren röstar i första hand på ett parti och förväntar sig att den listade politikern ska föra partiets politik. Inte ha en helt egen agenda.

Om inte väljarna kan lita på att den förtroendevalda ska göra sitt yttersta för att genomdriva de löften hen gått till val på, urholkas det demokratiska systemet.

De avhoppade Sverigedemokraterna i riksdagen vill bilda en egen grupp. De har till och med ansökt om ekonomiskt stöd, vilket de nekats.

Det finns naturligtvis flera förklaringar till att partidisciplinen verkar tillhöra en förgången tid. SD som är riksdagens yngsta parti, har kanske inte förtroendevalda som bottnar i någon ideologisk övertygelse, utan valt den politiska banan av andra skäl.

Det kan finnas anledning att se över reglerna. För partiernas och politikernas trovärdighets skull.

Hanna Wigh, tidigare SD men nu vilde i riksdagen, säger till Dagens Nyheter att hon betraktar sig som "social-liberal-internationalistisk-feministisk-humanistisk-allt möjligt". Det torde vara ett ställningstagande som är ganska långt från partiets kärna.

Som reglerna är i dag behöver ingen förtroendevald lämna de parlamentariska församlingarna utan det går bra att sitta kvar hela mandatperioden. Problemen uppstår för den enskilde vid nästa val, om inte en annan politisk hemvist hittats under tiden.

Dessvärre, när det gäller vilda riksdagsledamöter, handlar det nog om så världsliga saker som lönen.

Varför skulle de säga nej till 65 000 kronor i månaden innan de hittat någon annan försörjning?

Det kan finnas anledning att se över reglerna. För partiernas och politikernas trovärdighets skull.

Läs också: Varning för politisk vilda västern

Annons
Annons