Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Petter Bergner: Köper sig Max ett rent samvete på falska grunder?

Annons

De pratar om klimatkompensation och ansvarstagande. De vill göra gott i världen genom att se till att träd planteras i fattiga länder, men nu sågas den metod för klimatkompensering som företag som Arla, Arvid Nordquist och hamburgerkedjan Max har satsat på.

Max  är ett av flera välkända svenska företag som tror på trädplantering som metod för klimatkompensation.

Ett forskningsprojekt som forskarna Elina Andersson och Wim Carton vid Lunds universitet har gjort, vittnar om att trädplantering i utvecklingsländer är en metod som är förknippad med risker och att de positiva effekterna tenderar att överdrivas. Forskarna har intervjuat 65 småbrukare i Mitooma-distriktet i sydvästra Uganda, och resultaten borde ge upphov till en diskussion om hur bra företagen egentligen är på att klimatkompensera.

Intervjuerna gjordes 2015 i ett av de många trädplanteringsprojekt som bedrivs i Afrika, och generaliserbarheten är givetvis begränsad, men det som gör Anderssons och Cartons studie extra intressant är att det specifika projektet, Trees for Global Benefits (TGB), har så tydliga koppling till det svenska näringslivet.

Via miljökonsultbyrån U&We och deras tjänst Zeromission (som i dag är ett eget bolag), har företagen fått hjälp att klimatkompensera genom trädplanteringsprojektet i fråga. TGB stödjer bönderna att plantera träd, som binder kol. Över sin livscykel ska träden kompensera för klimatutsläpp av en viss storlek, och genom att bidra med finansiering möjliggör företagen att fler träd planteras.

Vid sidan av själva kolbindningen utlovar TGB även en rad andra positiva effekter som minskad avskogning, ökad jämställdhet och bättre markskötsel. Men kanske lovar man betydligt mer än vad det finns täckning för. "Det finns emellertid inga tydliga definitioner av vare sig dessa målsättningar eller hur de ska uppnås och utvärderas. Tidigare granskningar av projektet visar att sådana sidoeffekter är allt annat än automatiska", skriver forskarna i ett kapitel i antologin "Politisk ekologi" (Studentlitteratur, 2017).

Även Max har gjort sig skyldiga till osakligheter, påpekar forskarna. I företagets Klimatbokslut 2012 stod det att läsa följande: "Med trädplanteringarna så har nu bönderna börjat kunna livnära sig utan att jaga storvilt och de senaste åren har de sällsynta djuren åter börjat växa i antal i området".

Elina Andersson och Wim Carton köper dock inte den beskrivningen. "Både att lokala bönder skulle kunna hållas ansvariga för storviltsjakt och att deras trädplanteringar skulle ha haft effekt på viltbeståndens storlek är emellertid långsökta påståenden som görs helt utan uppbackning", skriver forskarna.

Max skuldbelägger alltså den lokalbefolkning som ska hjälpa företaget att få en mer grön profil, samtidigt som man blåser upp bilden av sina egna välgärningar. Företaget tycks komma undan med det, men är beteendet renhårigt?

Det är utsläppen som är problemet.

Både beställare och mellanledet försäkrar att pengarna gör bred nytta, men småbrukarnas vittnesmål pekar på att verkligheten på fältet är komplex. Otydliga och förändrade instruktioner, samt oklarheter om betalningen och projektets syfte, har exempelvis skapat missnöje bland deltagarna. En majoritet av informanterna uppgav att de inte till fullo förstod kontraktets innebörd, påpekar forskarna. I vissa fall hade missnöjet blivit så stort att bönderna har gett upp sina planteringar och till och med huggit ned träd i förtid, och därmed lämnat projektet.

Dessutom hade deltagare avstått från andra försörjningsmöjligheter och markanvändning för att i stället plantera träd som rika européer har bekostat, vilket givetvis väcker frågan vad de skulle ha tjänat genom att göra andra odlingsval. En grundläggande problematik, som forskarna betonar, är att fattiga bönder får bära "en oproportionerligt stor del av projektets risker och kostnader".

Zeromission har bemött delar av kritiken i en kort kommentar på sin hemsida (13/9), där man bland annat konstaterar att det finns utmaningar i klimatkompensationsprojekt, men att uppföljningar görs. Man anser även att Lundaforskarna drar för långtgående slutsatser utifrån ett begränsat material. Forskarna har dock utvecklat kritiken vidare i ett debattinlägg på Supermiljöbloggen (27/10).

"Givet den brådskande klimatkrisen, den osäkra nyttan med klimatkompensation i Syd, och den samlade forskningen som visar på svårigheten att förena globala och lokala vinster, verkar det vara en dålig strategi att i så pass stor utsträckning luta oss mot internationella klimatkompensationsprojekt i vårt klimatarbete", skriver forskarna, som påminner om att det säkraste sättet att hjälpa till inte är kompensation i efterhand, utan att minska sina egna utsläpp.

Att välja mer klimatsmarta transportsätt än flyget är ett mer effektivt sätt att minska utsläppen än att först flyga och sedan klimatkompensera med trädplantering i fattiga länder, påpekar forskarna Elina Andersson och Wim Carton vid Lunds universitet.

Företag kan givetvis göra både och, vilket företrädare för U&We och Zeromission påpekar i en replik (Supermiljöbloggen 9/11). Och det bör för tydlighetens skull betonas att många företag, inte minst Max, har ett bredare miljöarbete än bara finansieringen av trädplantering.

Det är dock svårt att komma runt slutsatsen att vi i den rika världen borde börja med att städa upp framför egen dörr. Den uppgiften kan vi under inga omständigheter outsourca till fattiga bönder.

Annons
Annons
Annons