Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Petter Bergner: Alliansen hotar med kaos – men med förnuft

Annons

Det var beslutsamma alliansföreträdare som under torsdagen meddelade att måttet minsann hade blivit rågat. Hela Alliansen kommer att gå på Liberalernas linje för att stoppa tre av regeringens skattehöjningar. Om de aviserade förändringarna rörande 3:12-reglerna och brytpunkten för statlig skatt samt en ny flygskatt ingår i budgeten, kommer Alliansen att "agera i riksdagen för att stoppa dessa, till exempel genom en misstroendeförklaring".

Annie Lööf (C) och Anna Kinberg Batra (M) har fått nog av skattehöjningar.

Alliansen har dock inte enats om vilken minister man i sådana fall ska rikta in sig mot. Centerpartiet vill nämligen inte tvinga bort finansminister Magdalena Andersson (S), eftersom detta skulle leda till en regeringskris, medan Kristdemokraterna och Moderaterna helst skulle vilja gå steget längre och lägga fram en gemensam alliansbudget. Någon annan, mindre central, minister än finansministern skulle alltså kunna hamna i skottgluggen trots att det är Magdalena Andersson som håller i styråran. Precis som linje två-anhängarna under kärnkraftsstriden vill man avveckla – men med förnuft. Frågan är bara hur trovärdigt och effektfullt ett hot, som kanske inte ens är ett hot, egentligen är.

En regeringskris skulle troligtvis både skada och splittra Alliansen. Regeringsfrågan spökar nämligen alltjämt samtidigt som tre av fyra partier är mer än vanligt problemtyngda. Mot en sådan bakgrund är det logiskt att Alliansen stannar halvvägs. Man visar någon form av handlingskraft, och sätter press på regeringen, men uppträder inte som ett samlat regeringsalternativ som vill få makten direkt. Till och med på dagen för den stora enighetsmanifestationen lyckades man uppvisa splittring.

Även om hotet om misstroendevotum tycks vara en aning ihåligt är det olyckligt att det läggs fram. De borgerligas agerande kan sätta ett synnerligen dåligt exempel. Framtida oppositioner kan komma att agera likadant, och skjuta sönder valda delar av den förda regeringspolitiken. När socialdemokrater blir arga på olika alliansförslag kan de ge sig på enskilda ministrar av lämplig tyngd – därför att ministern i fråga vill driva igenom allianspolitik. Att även de rödgröna har syndat i budgethänseende – hösten 2010, när förvaltningsanslaget för regeringskansliet sänktes med 300 miljoner, och även 2013, när de rödgröna bröt ut och stoppade en skattesänkning tillsammans med SD – är inte skäl nog att göra ont värre.

De borgerligas agerande är därtill rätt ologiskt. Den rödgröna regeringen har när allt kommer omkring kunnat regera därför att borgerliga partier har tolererat den. Att då komma dragandes i elfte timmen med hot om misstroendevotum, som om det vore en nyhet att regeringspartierna saknar egen majoritet i riksdagen, framstår som yrvaket och krystat.

Ur allianssynpunkt skulle det förmodligen vara klokare att samla ihop sig och satsa mot valrörelsen 2018. Nu visar man i stället vilket spretigt bygge alliansprojektet i själva verket är.

Annons
Annons
Annons