Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Oups, Åsa Linderborg did it again.

+
Läs senare
/
Ledare

För att låna liknelsen från Britney Spears gamla hit, Oops I did it again så har kulturchefen på Sveriges mäktigaste publikation, Åsa Linderborg, gjort det igen.
Aftonbladets kulturchef har en förkärlek för att sprida ryska myter och är alltjämt fortsatt förblindad av leninismen och USA-förakt, och det ständigt pågående projektet att försöka skriva om historien.
Under rubriken Nato större hot än Putin slår Linderborg något slags nytt rekord. Bara rubriken att demokratiernas försvarsallians skulle vara större hot än ett land som rustar intensivt (mer än en fördubbling på 10 år) och som har brutit mot europeisk säkerhetsordning genom invasion och annektering av grannlands territorium faller på sin egen orimlighet.
Men doktor Linderborg skriver fler anmärkningsvärda saker.

Ambassadörerna

Påstående: Flera av undertecknarna är ambassadörer i aktiv tjänst. Därmed begår de ett allvarligt etikettsbrott.

Sakförhållande: Ingen av de undertecknande ambassadörerna är i aktiv tjänst. De är pensionerade eller har andra uppdrag (som Diana Janse, utrikespolitisk rådgivare till moderatledaren Anna Kinberg Batra).

Löftet

Påstående: Sen kalla krigets slut har Nato inte bara överlevt utan också expanderat österut. Detta trots att Gorbatjov, i samband med Tysklands enande 1990, fick ett löfte från Bush d ä om att en sådan expansion inte skulle ske. Gorbatjovs nervositet hängde givetvis samman med ryssarnas ohyggliga erfarenheter av invasioner västerifrån under 1900-talet. Löftet bröts efter några år.

Sakförhållande: Det finns ingen skriftlig dokumentation, minnesanteckningar eller dylikt som styrker denna populära myt om ”Natos löftesbrott” som Putin själv framhåller i en rysk version av "Dolkstötslegend".

I själva verket visar de dokument som ett kort tag varit tillgängliga i Ryssland inget stöd för påståendet. Istället diskuterade Gorbatjov att Sovjetunionen skulle gå med i Nato i en framtid. Om dokumenten skulle ha stött Putins version skulle oberoende historiker sedan länge fått ta del av dessa. Gorbatjov sade själv i samtal med Mitterand:

"Vi erkänner den fulla rätten i de här länderna att själva välja vilket socialt system och ”way of life” som de vill ha. Och det kommer inte förhindra samarbete mellan oss. Låt dom välja själva att organisera sina liv som de själva vill."

Gorbatjov har i en intervju den 15:e oktober 2014 i Rossiiskaya Gazeta & Russia Beyond The Headlines sagt att Natoexpansionen inte var ett diskussionsämne.

En populär sammanblandning handlar också om militära styrkor i Tyskland, både öst och väst, och som skulle stanna i sina förläggningar och inte omgruppera medan Sovjetunionen drog sig ur Östtyskland, vilket klarläggs av Gorbatjov i samma intervju.

Mygel bakom närmande

Påstående: Processen är i och för sig redan i gång sen länge genom det mångåriga Natosamarbetet, som tidstypiskt nog myglats fram.

Sakförhållande: Närmandet till Nato har skett under en lång rad regeringar och en rad riksdagsbeslut i enlighet med den parlamentariska demokratins styrelseskick. Det har skett öppet och med löpande medierapportering, att sedan Åsa Linderborg inte fått diskuterat det så mycket som hon önskar är en annan historia.

Militär dvärg

Påstående: Sanningen är ju att Ryssland, även efter de senaste årens upprustning, är en militär dvärg jämfört med USA. Tanken att den ryska statsledningen – av någon outgrundlig anledning – skulle genomföra ett isolerat angrepp mot det alliansfria Sverige är helt enkelt inte seriös. Ingen säkerhetspolitisk bedömare tror på ett sådant scenario.

Sakförhållande: Här vilseleder Åsa Linderborg läsarna på flera punkter. Sverige är inte alliansfritt, genom EU medlemskapet är det sedan länge borta. Vi är inte heller neutrala i en eventuell konflikt på grund av Lissabonfördraget och vår ensidiga solidaritetsdeklaration.

Dessutom sker vilseledning genom att undanhålla de europeiska styrkeförhållandena där Rysslands överlägsenhet med både konventionella vapen och taktiska kärnvapen är stor. Här blir bilden en helt annan än när man anför försvarsbudgetar i debatten.

Tittar vi på USA:s trupper i Europa handlade det om 100 000 man för 10 år sedan (mot över 300 000 under Kalla kriget), idag är det knappt 50 000 samtidigt som de stora länderna Frankrike, Tyskland och Storbritannien skurit på försvaret. Rysslands styrkor är vidare långt överlägsna de samlade styrkorna från de baltiska staterna, Polen, Ungern, Slovakien och Rumänien och de amerikanska styrkor som är stationerade i Europa.

Rysslands senaste besked om att sätta upp tre divisioner i västliga militärdistriktet innebär lika många nya stridsvagnar som Frankrike, Tyskland och Storbritannien har - tillsammans. Enligt FOI är det troligt att Ryssland nu har kärnvapen i Kaliningrad och att man sammanlagt har 500-600 taktiska kärnvapen i västra Ryssland. USA, enligt FOI:s uppskattning, har ca 200 taktiska kärnvapen i Europa.

Ryssland har alltså redan en lokal överlägsenhet som ökar, exempelvis beräknas man kunna inta de baltiska staterna på 48 timmar. Natos flyg och roterande förband är mer ett sätt höja ett politiskt pris för konflikt än något som kan stoppa eller ännu mindre utgöra ett aggressivt hot.

Det är i ett större scenario som handlar om att splittra EU eller Nato som Sverige blir indraget. Linderborg har rätt i när hon säger att ett avskiljt svenskt scenario är osannolikt (eftersom det inte finns pga vår kontext med EU). Det finns en sak som är än mer osannolik, och det är att Nato skulle angripa Ryssland. Någon som ska utgöra ett militärt hot skär inte ned sina styrkor med hälften samtidigt som det land man uppges hota dubblerar budgeten. Det faller på sin egen orimlighet.

Just att först köra myten om det enskilda angreppet mot Sverige (som aldrig var ett aktuellt scenario under Kalla Kriget heller) och sedan förlöjliga det är ett populärt sätt att försöka blanda bort korten, både då som nu.

Allianser leder till krig

Påstående: Natovännernas paradnummer lyder, att ett svenskt medlemskap skulle ”skapa stabilitet i vårt närområde”. Det kan låta rimligt, men historiskt sett har upprustning och vapenskramlande militärallianser ofta lett till krig. Förspelet till 1914 är ett exempel.

Sakförhållande: Allianser är fredsbevarande, jämfört med nationalstater. Modern forskning (Cashman & Robinson) visar att det inte är allianser som skapar krig. Däremot är det korrekt att det kan få större spridning än om det bara var två stater, vilket första världskriget är exempel på.

Natos existens

Påstående: Att Warszawapakten försvann 1991 var därför ett framsteg. Att Nato inte också vandrade förgängelsens väg är lika tragiskt som intressant, men någon seriös debatt om varför har vi hittills inte sett.

Sakförhållande: En seriös debatt om framtiden hade Natoländerna 1990 när man konstaterade att man vill fortsätta att samarbeta sida vid sida. Det var suveräna staters beslut och i linje med FN-stadgan. Det är alltså en inte-fråga, men här försöker Linderborg jämställa demokratiers samarbete med den sovjetiska tvångspakten.

Natos styrelseform

Påstående: Ett annat nonsensargument från Natokramarna är att ”vi” med ett Natomedlemskap ”får vara med och utforma säkerhetspolitiken”. Man låtsas inte om att det är USA som styr Nato, och ingen annan. Washington försöker dölja detta genom att ge ordförandeskapet till små länder; allmänheten ska få intrycket att det är den beskedlige Jens Stoltenberg som bestämmer.

Sakförhållande: Natos beslut sker genom konsensus. Inget land kan tvingas delta i Natoledda operationer. Visst har USA som alliansens enda stormakt en mycket tung röst, men skillnaden mellan att medlem och partnerland är också skillnaden mellan att sitta med runt bordet och ta beslut eller inte göra det.

Inringningsmyten

Påstående: Ska vi prata om Nato, måste vi prata om inringningen av Ryssland.

Sakförhållande: Ryssland har (land)gräns till 14 länder, fem av dem är med i Nato (Norge, Estland, Lettland, Litauen och Polen). Nato har militär närvaro på tre ställen utanför Natoländerna. Det är Kosovo, Afghanistan och Afrikas horn - samtliga under FN-mandat och därigenom godkända av Ryssland som har veto i Säkerhetsrådet. Innan Ukrainakrisen samarbetade Ryssland med Nato i Afghanistan och med piratbekämpningen utanför Somalias kust, det gör man inte med en partner som upplevs som ett hot. Ryssland har också en stor delegation vid Natohögkvarteret i Bryssel och samarbetet mellan Ryssland och Nato har 25 års erfarenhet.

När det gäller Natobaser i den forna Warszawapakten så hade Nato, före Krimkrisen, baser i tre länder; Polen, Ungern och Litauen. Totalt handlade det då om 200 man, samt flyg.

Ryska baser

Påstående: Ryssland har en bas på Krim, nån mindre på Syriens kust, möjligen nån enstaka i Kazakstan. Man samarbetar även med Vitryssland. Det är allt.

Sakförhållande: Tittar vi på hur det såg ut innan Krimkrisen hade Ryssland baser i sju länder som tidigare var en del av Sovjetunionen. Det handlade om 33 200 man samt flyg, stationerade i Ukraina (Krim), i Armenien, Tadjikistan, Kirgisistan, Vitryssland, Georgien (utbrytardelarna) och Transnistrien (utbrytardel från Moldavien). Jämför det med Natobaserna som nämns i inringningsmyten.

Nato ville ta över Sevastopol

Påstående: Däremot kan den förklaras mot bakgrund av den västerländska inringningspolitiken; Ryssland ville inte lämna över marinbasen vid Sevastopol, där Svartahavsflottan finns, till Nato.

Sakförhållande: Frågan om Ukraina skulle gå med i Nato fanns inte innan Krimkrisen. Landet är inte ens i dag i någon anslutningsprocess. 2010 slöt Ryssland och Ukraina ett avtal om Sevastopolbasen som sträckte sig fram till 2042 med möjlighet till förlängning till 2047. Den ryska flottbasen var därmed tryggad åtskilliga årtionden framåt.

Folkrätten

Påstående: Folkrätten har tvärtom underminerats. Under USA:s många bombkampanjer de senaste 20–25 åren har det svenska kommentariatet ansett att folkrätten är föråldrad och överspelad. (Ironiskt nog vände man 180 grader när Ryssland tog Krim och blandade sig i inbördeskriget i Ukraina. Då fick plötsligt folkrätten vältaliga försvarare.) Ambassadörerna skriver i DN att Nato är ”historiens hittills kanske mest framgångsrika allians”. Det är en generande slutsats. I närtid har Nato och USA ett facit i form av angreppskrig och krigsförbrytelser som är groteskt.

Sakförhållande: Här är Linderborgs kritik väl svepande och blandar friskt. Men att Linderborg vill göra Rysslands krig i östra Ukraina till ett inbördeskrig istället för ett ryskt hybridkrig är tydligt. Vidare blundar Linderborg för att flera av insatserna handlar om att skydda civilbefolkning vilket inte fanns något hot mot, varken i Krim eller Östra Ukraina, innan Ryssland gick in.

Gissningsvis tänker Linderborg även att följande händelser ska omfattas av formuleringarna ovan:

Libyen. Säkerhetsrådsresolution som handlade om att FN:s medlemsstater skulle ta till alla nödvändiga åtgärder för att skydda civilbefolkningen. Natoinsatsen gjorde tillsammans med bl a Arabförbundet.

Kosovo / Serbien. Trots långa försök att hitta en lösning och Säkerhetsrådsresolutioner som att etnisk rensning i Kosovo var ett hot mot fred och säkerhet fortsatte situationen att trappas upp. Till sist valde Nato att agera för att stoppa det som skedde. Här var erfarenheterna från folkmordet i Srebrenica levande och bittra. Efter Serbienkampanjen så har KFOR, den Natoledda fredsstyrkan i Kosovo, agerat under FN-mandat.

Irakkriget var inte Nato involverat i. Däremot Natoländerna som exempelvis USA, Storbritannien och Polen men inte Tyskland och Frankrike.

Kärnvapenkrig

Påstående: Natovännerna tror naturligtvis inte på allvar att Putin skulle angripa väst med kärnvapen, men de hoppas att vi ska vara okunniga nog att ta ett sådant uppdiktat hot på allvar.

Sakförhållande: Det är Ryssland som själv väckt atomkortet genom att öva atombombsanfall mot mot Polen och Sverige samt hotat Danmark med kärnvapen. Den ryska doktrinen att kunna trappa ned en konventionell konflikt genom användande av taktiska kärnvapen har sänkt gränsen för användande.

Och som FOI konstaterar i senaste Strategisk Utblick: ”President Putin har vid flera tillfällen officiellt uttalat sig om möjligheten att använda kärnvapen, vilket saknar motstycke bland tidigare ryska och sovjetiska ledare.”

Kärnvapen i Sverige

Påstående: Ett medlemskap innebär att Sverige hjälper till att sprida kärnvapnen ytterligare, bland annat genom att delar av Sverige blir bestyckat med stridsspetsar. Det skulle självklart påverka Rysslands strategiska tänkande; om Sverige har kärnvapen blir vi en garanterad måltavla i händelse av ett världskrig.

Sakförhållande: Sverige kan bestämma denna fråga själv, ingen kan tvinga Sverige att placera kärnvapen på sitt territorium. Norge har till exempel sagt nej tack till kärnvapen på sitt territorium. Dessutom finns ett beslut från 1999 i Nato om att inga kärnvapen ska placeras på nya medlemsländers territorium. Det är som försvarsminister Peter Hultqvist sade i Sälen, lögn och förbannad dikt. Ett världskrig med kärnvapen är en planetär katastrof, oavsett om Sverige är med i Nato eller inte så kommer alla drabbas fruktansvärt av ett sådant scenario.

Västliga medier är som ryska

Påstående: Paradoxalt nog finns en kuslig likhet mellan Ryssland och västvärlden, inklusive Sverige: både här och där låter medierna i hög grad låna sig till propagandistiska förvrängningar och mörkläggningar av grundläggande fakta. Hysterin kring ubåtarna är ett sånt exempel.

Sakförhållande: Åsa Linderborg sällar sig här till extremhögern som gör sitt bästa att försöka underminera oberoende fria mediers roll och professionalitet. Hon gör det dessutom i en text full av propagandistiska förvrängningar och mörkläggningar av grundläggande fakta. Att Linderborg själv gått på den ryska propagandans ubåtsförvrängningar har uppmärksammats tidigare . Den kusliga liknelsen ligger snarast hos Linderborg själv.

Det är inte första gången ledarsidan polemiserar med Åsa Linderborg. Läs även:

Bland små och stora krigslögner

Åsa Linderborg går själv på den ryska propagandan

Historielös vänster går vilse i dagspolitiken

Uppdateringar (förutom språkliga korrigeringar):

Oops, och inte Oups hette sångtiteln. Det är naturligtvis lite Oups, att det inte blev Oops - eller rent av svenglish...Oändrat i rubriken av webbtekniska skäl men rättat i löptexten.

Ordet land fogades till gräns under inringningsmyten. Räknar man även in territorialvattengränser så är det fler, som USA och Japan.

Läser du ofta nyheter i din mobiltelefon? Ladda ner vår nya app här, till Iphone eller till Android!

Iphone: App Store

Android: Play Butik

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons